Hur ego som helst

De senare sommarveckorna har det bland annat diskuterats om skrytighet på Facebook och om jantelagen, med bakgrund i en artikel av Anders Mildner i SydSvenskan. Artikeln har fått många att vilja säga sitt i ämnet. Jag säger: skryt på. Särskilt om du representerar ett bibliotek i de sociala medierna. Skryt, och skryt sedan lite till. Vi har ett stort ingenmansland framför oss innan vi ens är i närheten av den övre skrytgränsen.

Och nu till ämnet egotrippar på Twitter. Jag har nämligen skiftat twitterstrategi något på sista tiden. Av någon anledning satte jag en magisk gräns vid 500 följare. Jag är över den nu och alltså nöjd med hur många följare jag har och hur många jag följer. Flödet är lagom snabbt och varierat för att jag ska få utbyte av det.

Tidigare satte jag till exempel en ära i att urskiljningslöst följa alla med någon typ av biblioteksanknytning. Det gör jag inte längre. Den som inte kan motivera mig med en genomtänkt presentation av sig i sin profil får inte mig som följare. Den som twittrar en gång i månaden följer jag inte heller. Man måste faktiskt jobba lite för att få sin lön. Jag kan säga att jag arbetade på att få de där 500 följarna, de kom inte gratis (inte de flesta av dem iaf). Jag har alltså slutat att följa personer av uppmuntrande skäl.

Kriterier för att jag ska börja följa just dig i Twitter är:

  • Du statusuppdaterar (nästan) varje dag
  • Det finns en ordentlig beskrivning av vem du är, med länk
  • Du har ibland något intressant att säga
  • Du svarar (åtminstone vid enstaka tillfällen) på tilltal (direktadresserade tweets). Svarar du aldrig är det grund för unfollow

Det var bara det jag ville berätta. Eftersom jag förstår att alla sitter med pannan i djupa veck och undrar över just mitt Twitterbeteende.😉

11 thoughts on “Hur ego som helst

  1. Som alltid intressant att läsa dina inlägg och jag gillar din twitterstrategi. Önskar att jag själv hade haft en sådan. Svårt att backa tillbaka och göra om mitt twitteragerande och urval. Det är intressant med twitterbeteende🙂

  2. Pingback: Tweets that mention Hur ego som helst « BiblioBuster -- Topsy.com

  3. Cecilia, det är aldrig försent att ändra sig! Om man vill alltså. Tycker att du twittrar högst relevant och bra.

  4. Tack, för feedback. Bra att du gillar mina tweets. Jag ångrar inga av dem däremot är det en hel del folk som jag följer och som jag nu känner inte ger mig så mkt. Det är inte alldeles lätt att bara plocka bort folk. Fast om jag skulle använda kriterier för mitt twittrande så kan jag ju också motivera vilka jag följer och varför. Efter 1600 tweets känner jag att det är dags att effektivisera mitt twittrande, dags för en personlig policy med andra ord🙂

  5. Jag har själv lite svårt för uppmaningen att man ska ”skryta”… Vet inte om jag har en gammalmodig uppfostran och inte hänger med i det sociala mediasamhället, men är inte att ”skryta” per definition att man förstorar upp och överdriver betydelsen av något man gör? Är det vad man ska göra?

    Du beskriver i och för sig en ”övre skrytgräns” och fram till den går ett ”ingenmansland”. För egen del skulle jag vara bekvämare med att det ingenmanslandet fylldes med att man ”informerar” om vad man gör, i stället för att skryta om det.

    Men det kanske bara är hårfin semantik från min sida? Jag tror jag måste äta lite frukost och få klarhet i tankarna🙂 Men vore kul om du skrev en kommentar tillbaka!

  6. Björn: Med skryta menar jag nog inte att överdriva sin betydelse. I Sverige räknas det ofta som skryt bara att berätta om något bra som man har gjort. Det är nog den nivån på skryt jag tänker på. När det gäller bibliotek tror jag att vi (som arbetar med dem) för ofta underdriver allt som är viktigt och bra med biblioteken. För att nå upp till en mer rimlig nivå behövs lite mer ”skrytighet” som jag ser det. Att berätta om allt bra och fantastiskt helt enkelt!🙂 (Gäller f ö skolan också, tycker jag. Helt OT: Hur står man ut med en sådan skolminister, som högt kvalificerad och kompetent lärare?)

  7. Mycket intressant kring ordens lexikaliska och konnotativa betydelse. Bortom semantiken är vi nog i stort sett överens, men jag är inte helt övertygad.

    Som exempel: Om Lillköpings stadsbibbliotek skriver på sin hemsida/twitter ”Lillköpingbiblioteket har för tredje året i rad vunnit länets stora kvalitetsutmärkelse”, så skulle jag inte uppfatta det som skryt, utan som relevant information om biblioteket.

    Skulle man däremot skriva ”Återigen har Lillköpingbiblioteket har återigen vunnit stora kvalitetspriset! Är det någon som är förvånad?”, så skulle jag uppfatta det som skryt. Jag kan inte riktigt hålla med om att det i Sverige automatiskt uppfattas som skrytsamt att informera om något positivt. Snarare är det formuleringen av informationen som avgör ”skrävelfaktorn”.

    Däremot märker (inte minst på twitter) en utbredd uppfattning om att det i samhället skulle finnas en mentalitet att stämpla all positiv information om den egna personen som skryt. Om denna föreställning finns eller inte är svårt att säga, men bara uppfattningen att det finns en sådan föreställning leder kanske till ”självcensur” och att man ”underinformerar” av rädsla för att verka skrytsam.

    Men jag tycker också att pendeln (i mitt twitterflöde) har slagit ganska snabbt och hårt åt andra hållet: nu ska det skrytas (gärna lite extra som kompensation för alla år man inte tillåtit sig att skryta). Hittills är den trenden positiv tycker jag, man får höra mer om olika personers och verksamheters kompetenser.

    Men någonstans behövs också självkritik, distans och en avvägd bedömning av om ens kunskaper och egenskaper är relevanta för mottagaren. En sådan trygghet tror jag infinner sig när man inte känner sig hotad i sin kompetens eller behöver hävda den. Kanske när man når 500 followers?😀

    En avslutande reflektion: jag uppfattar det som att det ofta är kvinnor som markerar mot ”jantelagen” och ”skrytförbudet”, medan män verkar mer eller mindre omedvetna om att en sådan barriär skulle existera (t.ex. som jag själv). Kan det ha att göra med att män får mer gratis i samhället och inte behöver lyfta fram sig själva lika ofta, de blir lyssnade till ändå?

    (Att förutsätta att din avslutande fråga vore riktad till mig, vore ju att likställa med den övre gränsen av skryt🙂 Jag passar)

  8. Det rent språkliga lämnar jag därhän, det är inte mitt område.😉

    Intressant det du skriver om genusaspekter på jantelagen. Bibliotekssektorn är kraftigt kvinnodominerad, nominellt. Jag tror verkligen att man ofta ”underinformerar” och dessutom undervärderar både sin personliga och sin institutions betydelse. Min erfarenhet av att ha arbetat i många år både i skola och på bibliotek är att lärare är något bättre på att stå för att de är bra, än bibliotekarier. Även om det finns ”skrytutrymme” även för lärare.😉

    Jag vill inte att ”skryt” i mitt inlägg ska uppfattas som att man blåser upp sig själv till något man inte har täckning för. Men om man tycker det är ”skryt” att berätta att man är bra på något (vilket jag tror att många tycker), så tycker jag att man ska skryta lite mer.

    Jag vet inte riktigt vad 500 följare kan betyda för självförtroendet att yttra sig. Jag är övertygad om att det finns väldigt många som tycker det är helt ointressant att följa mig. Men det är inget som bekymrar mig. Kanske därför att jag har ungefär koll på vad jag kan och inte kan.🙂

    (Den sista frågan i föregående inlägg var absolut riktad till dig, Björn.)

  9. Ber om ursäkt för de många slarvfelen i mitt föregående inlägg, befinner mig på konferens och klottrade ned det på en kafferast. Min formulering om 500 followers blev kanske därför oavsiktligt klumpig, kan jag tycka när jag läser igenom den igen… Den var inte riktad mot dig personligen (mer än skämtsamt), jag bara spekulerar kring olika grader och arter av sälvhävdelse.

    ”Vi måste bli bättre på att tala om vad vi är bra på” är en vanlig klyscha i skolans värld. Som du förstår är detta för mig inget självändamål: ska man lyfta fram sig själv ska det vara för att det är intressant för mottagaren, inte som någon sorts egotripp (däremot kan det ju ha en självkänsloförstärskande bieffekt, särskilt om man får professionell eller privat återkoppling). Om man väljer att kalla detta att informera om sig själv och sin verksamhet för ”skryt” och samtidigt kämpa för att ”skryt” uppvärderas, så känns det lite som att gå över ån efter vatten för mig. Men det är väl egentligen två sidor av samma mynt.

    Konfronterad med frågan om skolministern svarar jag: Under kejsartiden i Rom hade kejsarstatyerna huvuden som gick att skruva av, för att lätt kunna bytas ut när näste kejsare tillträdde. Ungefär så känns skolpolitiken för mig, ett byte av regering/minister ändrar i grunden inget till det bättre. Alla partier dras med samma tankesjuka: att beslut som rör skolans vardag och pedagogik ska fattas av alla upptänkliga auktoriteter, utom en specifik grupp, nämligen lärarna…

  10. Tack för ytterligare klargöranden!🙂 I grund och botten håller jag ju med dig, det är väl mest en fråga om att tolka betydelsen av orden (‘skryt’).

    Det du skriver om att det måste vara intressant för mottagaren är ju helt sant. För biblioteken handlar just det om att formulera sitt ‘skryt’ så att mottagaren uppfattar det som något som är värt att undersöka vidare. Den allmänna kunskapen om vad bibliotek kan erbjuda och spela för roll är väldigt okänd. Vi tror att vi kan erbjuda mycket som människor blir intresserade av, om de bara kände till det. I biblioteksvärlden talas mycket om att när man kommer till biblioteket, så ska man upptäcka det som man aldrig hade tänkt att man skulle fråga efter. Lite det tycker jag att ”skrytet” kan lyfta fram.🙂

    Trots att jag kanske inte talar om ”skryt” i självförhärligande betydelse, så är ändå ”skryt” lite vassare än att ”informera”. Annat viktigt ord i sammanhanget – kommunicera.

  11. Pingback: Återigen ett inlägg om twitter | Cecilias tankar

Kommentarer inaktiverade.