Det som dödar bibliotekarier

Det känns som om det har varit en omtumlande biblioteksvecka. Inte minst på grund av alla fortsatta diskussioner kring Stockholms stadsbiblioteks profilköp. På Facebook, Copyriot, BIS-bloggen, Bokbazarbloggen, och säkert fler ställen. Att bli angripen och ifrågasatt kan kännas obehagligt. När en verksamhet kritiseras är det av naturliga skäl ledningen som får stå i skottgluggen. På Stockholms stadsbibliotek har ledningen valt att bemöta kritiken där den förs fram, i detta fall Facebook, det är bra. Det är inte kritik som dödar bibliotekarier.

Det som dödar bibliotekarier är enligt R. David Lankes bristen på fantasi, vilket han argumenterade för i sitt fullkomligt lysande tal på konferensen NEXTSymposium i USA i oktober. Nu tillgängligt via Youtube.

Det är inte när det är lätt som vi lär något, säger Lankes vidare: 

We are gonna fail. It’s going to be brilliant.

Det är genom att riskera något, genom att göra fel som vi slutligen lyckas. Något som är viktigt att minnas när biblioteken kritiseras. Det är bra att man diskuterar bibliotek! Och det är något vi ska ta med oss varje dag i vårt arbete. Att arbeta som bibliotekarie är att arbeta med människor, att arbeta med utveckling, att arbeta med samtal. Det som dödar bibliotekarier är inte att vi vågar för mycket. Det är när vi inte står upp för vår profession, vår möjlighet att göra skillnad som vi sakta kommer att tyna bort. Först blir vi osynliga, sedan försvinner vi helt.

Står vi inte upp för vår möjlighet att göra skillnad, kommer SACOs prognos för bibliotekarier med all säkerhet att slå in. Men när vi förstår att vi som arbetar på biblioteken är dess främsta tillgång, då har vi möjlighet att påverka framtiden åt ett annat håll.

Nej, jag tycker inte att möjligheten att manuellt få beställa den senaste topplisteboken är den avgörande framtidsfrågan för bibliotekarier. Avgörande är istället möjligheten att spela en roll för människors lärande, livsutveckling, delaktighet, kreativitet och sammanhang… Fyll på!

Läs fler inlägg på BiblioBuster om R. David Lankes >>

18 thoughts on “Det som dödar bibliotekarier

  1. ja. fantasilöshet, avsaknad av initiativ. stela hierarkier. fast i tidsödande manuellt arbete som skulle kunna avskaffas.
    Men är detta inte paradoxalt när bibliotekarieutbildningarna lär ut så mycket annat, och faktiskt just ingenting om de tvångströjor som finns i verksamheten.

    Varför applicerar vi inte det vi lärt i yrkeslivet?

  2. Nånstans bottnar det kanske i att väldigt många som arbetar på biblioteken aldrig fick en riktigt akademisk utbildning. Och när dagens studenter kommit ut på biblioteksgolvet är de måna om att socialiseras in i bibliotekskulturen och lär sig fort om alla praktiska rutiner. Som förvisso också behövs, men som inte får tränga ut metatänkandet kring biblotek. Vi saknar en biblioteksideologisk debatt i Sverige, tycker jag. Av de få uttryck för denna som har funnits har du varit/är ett viktigt, Lina.

  3. ”angripen”, ”ifrågasatt”, ”obehagligt”…

    Är detta rätt ord att ta till när det för en gångs skull försiggår en debatt om bibliotekens framtid, även utanfför kårens egna tidskrifter? Därefter skriver du att kritiken trots allt inte ”dödar bibliotekarier” (vilket förstås är skönt att höra), men intrycket kvarstår att du menar att bl.a. jag skulle ha begått något slags väldigt otrevligt övertramp genom att alls ta tag i den här diskussionen. Trots att jag gjort klart att det inte i grunden handlar om att ”kritisera” biblioteken utan om att väcka de större frågorna om bibliotekens roll i en framtid där bl.a. frågan om vad som är en bok blir radikalt öppen.

    Du avfärdar diskussionen om profiler kontra aktivt urval: ”Nej, jag tycker inte att möjligheten att manuellt få beställa den senaste topplisteboken är den avgörande framtidsfrågan för bibliotekarier.”
    Men det är större än så. Åtminstone för mig är utgångspunkten frågan om vad som skiljer böcker från textflöden i allmänhet, vilket fortfarande är relativt tydligt men är på väg att luckras upp, särskilt om vi tänker oss publikationer som endast ges ut elektronisk form. Frågan måste även väckas om bibliotekens i att definiera framtiden för bokmediet!
    När jag säger så, vet jag att vissa bibliotekarier genast kommer att protestera mot att jag kopplar samman bibliotek och böcker. Men de ämnen jag just diskuterar handlar just om böcker, som är och förblir en viktig del av biblioteken. Jag är fullt medveten om att bibliotek även är en massa annat.

    Det kan vara intressant att jämföra diskussionen med biblioteksfrågor med andra delar av ABM-sektorn, främst då kanske museerna. Vi kan t.ex. ta diskussionen om Historiska museet för något år sedan, eller de ivriga kulturdebatterna om vad cheferna för konstmuseer bör eller inte bör göra.
    Ingen som jobbar på museum skulle väl få för sig att det är ”obehagligt” att bli ”angripen” bara för att muséernas inriktning avhandlas i den allmänna kulturdebatten?

  4. Jag vet inte om vi förstår varandra riktigt, Rasmus. Det jag beskrev vad själva UPPLVELSEN som kan komma av att bli offentligt kritiserad. För visst är det väl kritik vi pratar om? Och nivån tycker jag också är väldigt varierande i debatten. Och det var inte ditt blogginlägg som jag syftade på primärt, utan Facebookdebatten samt Expressenartikeln. Men det skulle ha framgått tydligare.

    Som jag skriver, jag tycker att det är bra med debatt. Och jag tycker det är mycket bra att du deltar eftersom du intresserar dig för frågorna och dessutom är mycket läst.

    Men du har rätt i att jag inte tycker att just den här frågan är särskilt stor ur bibliotekspolitiskt perspektiv.

  5. Till det svåraste och viktigaste som en kunnig folkbibliotekarie och skolbibliotekarie gör i sin tjänst är att välja de böcker – och andra media – som, till exempel på grund av bristande kvalitet, INTE ska inköpas eller inte längre finnas (=gallring) på folkbiblioteket.
    Ett folkbibliotek värnar om lärande, livsutveckling, demokrati, kvalitet…
    därför har bibliotekarierna detta ansvar.

    I det ansvaret ligger det inte att köpa in allt det som efterfrågas. En dialog ska naturligtvis hållas med låntagare och läsare – men ansvaret för mediasamlingen ligger hos den utbiildade personalen.

    Om vi ska behålla vår yrkesstolthet som bibliotekarier så ska vi inte överlåta åt Adlibris (eller annan instans )att mekaniskt göra inköp. Inte heller gallra efter någon mekanisk princip om att boken (eller annat media) inte varit utlånad på så och så många år. Detta förekommer!

    En inköpare av teaterpjäser till en stadsteater arbetar på ett liknande sätt som en inköpare av media på ett stadsbibliotek. Man lyssnar till önskemål men har en mycket större kunskap om utbudet – och har därför sista ordet när det gäller reportoaren respektive boksamlingen.

    Kanske kan minskningen i bibliotekens utlåning delvis förklaras av att allt för många människor inte känner till det demokratiska och folkbildande ansvaret – utan uppfattar biblioteket (nu överdriver jag p g av utrymmesbrist) som ett ställe där man kan få låna en decakre till semestern utan att behöva lägga ut 50 kronor på Pocketshop.

    Och visst är det HÄRLIGT om bibliotekarier blir lika ifrågasatta i debatten som till exempel läkare – då blir vi ju tagna på allvar.

  6. I princip håller jag verkligen med dig, Lena.
    Men jag tycker också att det är mycket sällan som det finns anledning att neka ett inköpsförslag. Att biblioteken ska erbjuda de populäraste böckerna tycker jag är självklart. Men urvalet av just dessa böcker är inte en särskilt kvalificerad arbetsuppgift. Det kvalificerade ligger till exempel i utformningen av bibliotekens inköpspolicys och urvalet av det smala/icke uppmärksammade innehållet.

    I en tid då alla verksamheter tråkigt nog lever med åtstramningar måste arbetsuppgifter prioriteras och de mindre kvalificerade arbetsuppgifterna effektiviseras. I detta fallet genom att upphandlas av andra aktörer.

  7. Populärt? Porr är populärt. Astrologi är populärt. För att inte tala om alla kokböcker….
    Jag tycker inte att det är självklart att ett folkbibliotek med ambitioner självklart ska ”erbjuda de populäraste böckerna”.

    Är alla bibliotekarier i Stockholms stad (och län) glada och yrkesstolta över den här utvecklingen med mediainköp via Adlibris?
    Finns det en öppen diskussion om fördelar och nackdelar med systemet?

    Utforming av inköpspolicy – för att inte tala om gallringspolicy – är naturligtvis viktigt. Det har jag själv stor erfarenhet av.
    Men det är ju inget som man som bibliotekarie ägnar sig åt dagligen.

    Jag tror att det bibliotek där det inte förekommer regelbundna bokmöten med animerade diskussioner om mediainköpen missar en god chans till viktig intern fortbildning.

    Mindre kvalificerade uppgifter ska naturligtvis skötas av andra än bibliotekarier , men jag anser inte att bokinköp är en sådan uppgift.

  8. Pingback: Lärarlegitimationen och lärarens status | Kunskapsbloggen

  9. Nu måste jag, gnällspiken, få lägga till hur lycklig jag är över allt det fantastiska som Stockholms stadsbiblioteks synnerligen levande bibliotekarier erbjuder. Jag nyttjar både biblioteket på Odenplan och de små biblioteken i Aspudden, Hornstull, ”Sture” och – förstås- biblioteket på nätet.
    Nu läser jag i dagens DN att jag kan få träna japanska (och fika) på Alviks bibliotek – så lockande! – och inte tänker jag missa den judiska boksafarin på Stadsbiblioteket 2 december.
    Litet utanför ämnet, förlåt.
    Tack alla!
    Och jag citerar Sara Lidman: LEV!

  10. ”Bibliotekets dröm blir alltför sann”.

    Läs Annina Rabes krönika
    om intern identitetsförvirring i biblioteksvärlden
    i
    Svenska Dagbladet 27 november 2010
    (s. 15 i kulturdelen).

    VAd säger ni som är mitt uppe i denna verklighet?
    Har Annina Rabe fel?
    Eller har hon rätt?

  11. För att svara på din fråga, Lena, ja jag tycker att Annina Rabe har fel. Jag undrar var denna identitetsförvirring finns. Biblioteksväsendet är i viss förändring, på grund av stora förändringar i omvärlden. Biblioteken behöver alltid undersöka hur de bäst kan uppfylla sina syften (läs t ex bibliotekslagen) utifrån de förutsättningar som ges i varje tid. Men det är inte samma sak som identitetsförvirring.

  12. Jag är fascinerad av att så många debattörer glömmer bort all facklitteratur som finns på biblioteken. En mycket stor del av alla som besöker ett bibliotek på plats eller via webbplatsen gör det för att söka fakta och förkovra sig i olika ämnen, för nöjes skull eller för studier eller i arbetet. Ändå talas det bara om hur viktigt det är med skönlitteratur på biblioteken. Folkbildning handlar inte enbart om poesi. Jag tycker för övrigt att det är minst lika viktigt att man kan låna kokböcker på biblioteket när man behöver inspiration till sin matlagning som att man kan öva japanska där. Och att det finns böcker om astrologi och astronomi och religion och historia och yoga och husdjursskötsel.

  13. Hej Anna GC.
    Jag exemplifierade mitt inlägg ovan med just facklitteratur när jag menar att om vi alltid lyssnar på låntagares önskemål, så kan vi inte säga att folkbiblioteket värnar om sådana honnörsord som ”lärande, livsutveckling, kreativt tänkande, folkbildning”…

    När det gäller till exempel kokböcker och astrologi kommer det ut ofantligt många böcker.
    Det är heller inte så att det de mest efterfrågade fackböckerna (till exempel inom dessa områden) har den högsta kvaliteten.
    Kolla bara i BTJ-listan när det gäller floden av kokböcker!
    Många av kokböckerna är skrivna inte av fackmänniskor utan av ”kändisar” av olika slag.
    Ska de verligen köpas in bara för att dessa kändisar just för tillfället är populära?
    VAr kommer då bibliotekarierna kompetens in?
    Astrologi kan i bästa fall vara en charmig lek, men är ju inte på något sätt en vetenskap.
    Om vi på biblioteken skulle öppna alla slussar för inköp av all önskad astrologisk litteratur
    (a´la tv-program på TV-plus)- då har vi i realiteten avsagt oss hela folkbildaruppdraget,-

  14. När det handlar om kokböcker och böcker om astrologi så är väl kvalitet ett högst svåranvänt begrepp. Det kommer ut enorma mängder kökböcker, helt riktigt, och biblioteken måste göra ett urval av dessa. Då är det väl helt naturligt att en del av urvalet består av sådant som människor uttryckligen vill låna.

  15. Om vi som bibliotekarier inte vågar ta ordet ”kvalitet” i vår mun, när det gäller vad vi köper in och inte köper in – hur ska vi då kunna hävda att vi arbetar med ”människors lärande” och de andra honnörsorden?
    De ännu ganska få som kommer fram till diskarna på biblioteken och säger sina önskemål – kanske en bok som de själva har gett ut på eget förlag, det är mycket vanligt – är modiga.
    Men sällan särskilt representativa för ”folk i allmänhet”.
    Eller särskilt kunniga.
    Det är inte demokrati att alltid ge dem det de vill ha, så som jag definierar demokrati.
    (Fast naturligtvis lyssnar man artigt och antecknar önskemålet. Kanske också uppfyller det.)

    Jag tror att bibliotekens bibliotekarier, mycket mer än vad som i dag görs, ska ta hjälp av specialister när det gäller inköp av facklitteratur, till exempel kokböcker – och (just som den snuttefiltslängtande allmänheten gärna vill tro)att vi verkligen ser till att vi istället blir kunniga specialister när det gäller skönlitteratur.

    Varför inte köpa alla de fackböcker som inte har ett bäst-före-datum, typ kokböcker,bara en gång om året?
    Och lita på att en liten grupp av fackspecialister (skolkökslärare, kockar…när det gäller kokböcker)gör ett genomtänkt urval.

    Den sorgliga sanningen är att det finns alltför många bibliotekarier som tycker att det är pinsamt att ”folk” tror att de är allmänbildade när det gäller äldre och ny skönlitteratur – för det är de inte.

    Vi måste kräva bra utbildning och fortbildning!
    Utbildningen i dag har något slags ”forskningskomplex” och är inte bra.

    Lånen har gått ner på svenska folkbibliotek. Arbetsplatsbibliotek finns inte längre nästan alls.
    Bokinformation för vuxna, enskilt eller i grupp, är en bristvara på svenska biliotek (för att inte tala om på arbetsplatser)- både när det gäller facklitteratur, skönlitteratur och andra media än böcker.
    Kollegor ute på biblioteken berättar också för mig att biblioteksvisniongar inte har ökat – utan att de har minskat.
    Många bibliotekarier som inte är chefer vägrar att låta sig intervjuas i radio eller tv – till exempel om inköpen via Adlibris.

  16. Pingback: 2010 in review « BiblioBuster

  17. Varför gör inte folkbiblioteken (i allmänhet, det finns säkert de som gör det) mer reklam för de sökvägar som används som INTE är Google/Wikipedia? Apropå 10-årsjubiléet.
    Vi vill ju gärna presentera oss som informationsspecialister – böcker och andra media – men medborgaren har ingen aning om vilka redskap en bibliotekarie idag använder sig av i sitt sökande.
    Förutom just wikipedia då.
    Mer genomskinlighet här skulle stärka folkbibliotekariens
    status.

Kommentarer inaktiverade.