Feltänkt av Svenskt Näringsliv

Enligt en rapport som tydligen ska presenteras på söndag, vill Svenskt Näringsliv att humaniorastudenter ska ta extra stryk för att de söker sig till en potentiellt svår arbetsmarknad. Det skriver SvD idag. Det ska vara mycket dyrare att få studiemedel för en humanistiskt inriktad utbildning, på detta sätt ska studenterna ”skrämmas” bort från den humanistiska sektorn.

Det här upplägget bygger på att man tycker det är studenternas eget ansvar att söka ”rätt” utbildningar, och inte utbildningsanordnarnas ansvar att se till att utbildningarna har hög kvalitet och är relevanta för arbetsmarknaden. Det bygger också på synen att vi kan vara utan humanistiskt skolade människor i vårt samhälle.

Projekt Athena är ett samarbete mellan studenter på de största lärosätena i Sverige samt fackförbundet DIK, för att visa på vilken betydelse humanistiskt utbildade människor har för utvecklingen av vårt nutida samhälle. För att stötta humaniorastudenterna har man bland annat tagit fram en kompetensguide, där både allmänna och specifika kompetenser listas.

Några av dessa kompetenser är informationshantering, att förmedla information och samarbeta, kritiskt tänkande och kulturell förståelse.

För att ge fler exempel, det finns ett slags humanistisk metakompetens, som den danska rapporten Folkebibliotekerna i vidensamfundet (2010) [pdf] listar, här alltså specifikt för biblioteken:

    • Lärande- och förändringskompetens – Handlar dels om kompetens att tillägna sig vetande och omforma den till värdeskapande handling, dels om hur samhällets institutioner behöver förstå hur de ska återuppfinna och utveckla sig själva. Lärande- och förändringskompetens handlar om kompetensen att kompetensutveckla.
    • Relationskompetenser – Handlar om den enskildes och organisationens kompetens att hantera många olika perspektiv och förståelser av bibliotekens uppgifter: Internt mellan medarbetare inbördes och mellan chefer och medarbetare och externt i relation till brukare, medborgare, andra organisationer och politiker.
    • Dialog- och meningskompetenser – Handlar om kompetens att tillmötesgå omvärldens krav att se och skapa mening i en mångfald av värderingar och förståelser.

Jag deltar för närvarande i en arbetsgrupp som fackförbundet DIK har tillsatt och som undersöker just bibliotekariens tänkbara framtida yrkeskompetens. Jag tror att det är viktigt att vi emellanåt tydligt sätter ord på vad vi faktiskt kan och hur vi bidrar till ett i många bemärkelser rikt samhälle.

För humanistiskt skolade människor behövs, på många olika platser i samhället. Det blir ett feltänk när man bara ser den kortaste kopplingen mellan utbildning och nytta, dvs det som direkt leder till ökad ekonomisk avkastning och inte ser behovet av kompetens som också gör samhället människovänligt och möjligt att leva i med något typ av behållning annan än den ekonomiska. Att sedan humanistisk kunskap i många fall även kan leda till ekonomiska fördelar, det är väl också värt att uppmärksamma.

 

Uppdatering: Här är rapporten Konsten att strula till ett liv.

Citat ur rapporten i urval:

Inkomsterna för dem som har studerat konst och humaniora uppgår enbart till 52 procent inkomsterna för de som har studerat teknik och tillverkning. En av orsakerna är att det bara är 75 procent som arbetar på en relevant arbetsmarknad fem år efter examen. Ändå har antalet sökande till konst och humaniorautbildningar ökat med 50 procent under 2000-talet, medan förstahandsansökningarna till teknik och tillverkning endast har stigit med åtta procent. Det här är tydliga tecken på att arbetsmarknaden är lättviktig när man gör sitt studieval – men den får alltså betydelse för studenter som är mitt uppe i sina studier. Vad beror detta på? [s. 3]
 
Incitament till rätt utbildningsval
• Höj bidragsdelen för studiemedel till utbildningar som ger hög ekonomisk avkastning, exempelvis leder till kvalificerat arbete. Sänk bidragsdelen för utbildningar som inte leder till kvalificerade arbeten, exempelvis s.k. hobbykurser.
• Väg in utbildningars samhällsekonomiska avkastning (i praktiken sannolikheten att de leder till arbete) i ersättningen till högskolor. Kurser som Harry Potter och hans världar eller 7,5 poäng Ortnamn ger tvivelaktiv nytta för framtiden.
• Förbättra tillgängligheten till samhällsekonomiskt värdefulla utbildningar, t.ex. läkarutbildningen. [s. 4]

12 thoughts on “Feltänkt av Svenskt Näringsliv

  1. Jag trodde nästan på allvar att det var ett försenat aprilskämt, eller hade P1 råkat byta ut Ekot mot Public service på morgonkvisten?

    Vissa har utmärkta förutsättningar för att bli ingenjör, andra, som jag, för att bli bibliotekarie. Hade jag valt att utbilda mig till ingenjör om det varit mer fördelaktigt ur studiemedelssynpunkt? Nej. Jag skulle i så fall ha blivit en dålig ingenjör, och hur lätt är det för dåliga ingenjörer att få jobb? Istället skulle jag ha tvingats välja att bli en extra fattig och skuldtyngd bibliotekarie, i ett samhälle som både behöver ingenjörskonst och biblioteksverksamhet men hyllar den ena yrkeskategorin och plågar den andra. För det är ju just det förslaget går ut på. Inte ”Vi försöker påverka lärosätena och arbetsmarknaden så att anpassningen blir bättre till människors förmågor och samhälleliga behov” utan ”Vill du läsa humaniora? Visst, men då blir det vatten och bröd resten av livet, med början under studieåren”. Eller vi kanske, lite drastiskt, ska ge oss och gå tillbaka hundra år i utvecklingen – vi ser till att typiskt kvinnliga yrken blir ännu mer ekonomiskt ofördelaktiga, så att bibliotekarierna måste bli försörjda av sina män, ingenjörerna. Ja, jag säger ”ännu mer” ekonomiskt fördelaktiga, för det vet vi ju att de är. Bibliotekarieyrket togs ju nyligen upp som ett av de yrken man förlorar på att utbilda sig till (http://www.metro.se/utbildning/har-ar-utbildningarna-som-inte-lonar-sig/Objhda!22_5419-62/). Och de som pluggar konst, filosofi, musik och språk är inte dumma i huvudet de heller, de vill bara arbeta med det de är bra på, och de struntar uppenbarligen i att en ingenjörsexamen ger bättre arbetsmöjligheter och mer pengar.

    Alltså, om man i ren välvilja frågar sig ”Hur ska vi se till att studenter får jobb?” undrar jag hur man kom fram till lösningen att bestraffa några av dem så att de flyr mot yrken de inte vill ha. Dessutom undrar jag om någon har tänkt på att somliga ekonomer, jurister med flera läser någon termin litteraturvetenskap eller etnologi eller något liknande för att bredda sin utbildning. Ovärderligt, skulle jag säga, den typen av studier ger förståelse för människan och hennes sätt att tänka, och i vilket yrke har man inte nytta av det? Självklart ska humaniorastudier, som huvud- eller biämne, uppmuntras, inte kväsas.

  2. Jag undrar om man har tänkt på att följa konjunkturen. Vi har haft perioder då ekonomer haft väldigt svårt att få jobb. Ska man dra undan studiemedlen just den perioden då? Jag är ju själv utbildad bibliotekarie och har aldrig gått arbetslös. Bara en sån sak.😉

  3. Ja, jag tänkte just på att de utbildningar / yrken som man i detta förslag vill belöna ju är traditionellt ”manliga” ämnen, medan de man vill bestraffa är traditionellt ”kvinnliga”. Vill man börja förändra någonstans så kan man ju börja där, och se till att det går att överleva på att jobba med sådant.

    Men, organisationen Svenskt Näringsliv kör ju alltid hårt på sin framgångsteologi med tesen att ”blir du inte miljonär så är det bara ditt eget fel” (och då givetvis att en hög inkomst är det enda acceptabla måttet på ett ”lyckat” liv)

  4. Och vad är kvalificerat arbete? Jag anser nog att det är rätt kvalificerat att översätta kinesisk skönlitteratur och det är minsann humaniora.

  5. Jag har läst ovan nämnda kurs i ortnamn. Jag är övertygad att den bidrar till mina möjligheter att ge mina elever en god historieuppfattning; något som i sin tur är en mycket viktig del i demokratifostran. Hade det funnits en kurs om Harry Potter när jag gick lärarutbildningen hade jag mycket väl kunnat tänka mig den också. Inget har haft sådan positiv inverkan på mina elevers läsande som Harry Potter-böckerna.

  6. Jag tycker det är högst anmärkningvärt att SN tar sig rätten att defniniera vad som är hobby och vad som är vetenskap. Ortnamn är ju en delkurs i Nordiska språk, vad jag förstår, och det betyder väl då att språkforskning och historia ska betraktas som ren hobby? Liksom att en lärare eller bibliotekarie som vill hitta nya sätt att arbeta med litteratur tillsammans med eleverna (t ex Harry Potter-kurs) också gör detta som ren hobby. Jag trodde att läsning och läsutveckling var det man ville premiera i skolan idag…

  7. Varför tiger vi bibliotekarier om våra akademiska meriter?

    Varför nämns de alls inte i presentationer på bibliotekets hemsida? Nu är alla folkbibliotekarier anonyma för allmänheten inkl. för Svenskt Näringsliv.

    Att modigt stå för att vi har har förvärvat kunskaper i etnologi, statskunskap eller …har bättre efffekt än ännu en liten ”knapp” på FB eller på tröjan .

    Och så förslår jag DJÄRVT att bibliotekschefen ska vara utbildad bibliotekarie. Att hen är en bibliotekarie som – inte bara är en räknenissse – utan också törs vara sin kommuns representativa kulturella kunskapsansikte. Som självklart vårtalar!

    Inga fler små knappar!
    Inga fler outbildade bibliotekschefer!
    Mer akademisk yrkesstolthet till alla! De akademiska poängen (= kunskaper, meriter ) bör vara kända för kollegor och för läsare av bibliotekets hemsida.
    Mindre tjat om ”deckartips för sommaren” och sådant (som pocketbokhandeln klarar bättre) –
    vi bibliotekarier måste visa att vi – genom vår förtrogenhet med media av alla slag – är kunskapsledande i kommunen!
    Vi måste – även efter det att vi gått igenom utbldningen – kräva bättre utbildning!

    Annars har vi förminskat oss.

    lena kjersén edman

  8. Jag håller helt med om att bibliotekarier ska vara högt akademiskt utbildade och kunna använda sig av den kunskapen i sitt arbete. Så som jag skriver om i inlägget ovan. Men jag vet inte riktigt hur vi skulle bevisa vår kunskap på ett trovärdigt sätt, om inte genom vårt arbete, hur vi verkar för samhället. Jag tror vi behöver arbeta mer strategiskt och vi behöver diskutera vilka visioner vi har mycket mer. Då behöver vi inte fastna i deckartips, även om de också kan ha sin plats. En bibliotekschef måste ha en egen vision om vad bibliotek är till för och vad biblioteket ska åstadkomma. För det är lättt att tappa sikten på målet i det dagliga arbetet, och då måste chefen finnas där för att påminna om vad meningen och syftet är. Så tänker jag.

  9. Sedan HAR Svenskt Näringsliv en poäng.
    Vissa humanistiska kurser är larvigt lätta – vilket var ett av mina privata skäl till att jag inte ville vänta tills jag blivit pensionär med att sluta undervisa som lektor på humanistisk fakultet (litterturvetenskap, kulturarbetarlinje, lärarutbildning plus olika kurser för blivande bibliotekarier.)

    Det fanns en förväntan i att så många som möjligt av studenterna på A- och B-nivå skulle ta sina poäng, oavsett egen insats och intellektuell kapacitet, och det var inte alls alla av mina studenter som pluggade hårt. De ”klarade” sig ändå. Många hade jobb samtidigt med studierna. Så jag tröttnade i förtid, även om jag älskade att undervisa de studenter som faktiskt var engagerade, intresserade och flitiga.

    Vad jag inte vet är om ”lättjan” gäller också utbildningen som bibliotekarier går igenom de sista åren i Borås, Uppsala, Lund …. Släpps även alltför svaga studenter igenom? Jämför med läkarutbilbningen! Finns det statistik? Vad anser DIK om kvaliteten på till exempel exemensarbetena?

    Hur är det med ”sociala medier” som ju verkligen skulle kunna vara bibliotekens/bibliotekariernas upplysta ansikte mot allmänheten? Imponerar bibliotekarier där med sina kunskaper och sin förmåga till logiskt tänkande?
    Jag hoppas det,
    Men det lilla jag har sett av bibliotekariers Twitter gör mig väldigt betänksam. Jag hittar mest länkar, nästan alltid okommenterade, och ofta till rätt hafsigt skrivna bokbloggar , … (men jag kanske inte har hittat rätt?)

    Varför fungerar till exempel communityn ”Bokcirklar” (detta i och för sig så goda initiativ) inte som en ljuspunkt där boktipsen/mediatipsen (skön och fack) är lätta att hitta – alfabetiskt och systematiskt? Varför är det bara en sju. åtta skribenter som medverkar där? Och av dem är nästan ingen folkbibliotekarie.
    Utom Nina Frid själv.

  10. Men detta är också den enda poängen som Stefan Fölster (Svenskt Näringsliv) har.

    Sänkta studimedel, för humanister aldrig! (Jag tror bestämt att S F fått en uppsträckning av Urban Bäckström efter att han har sagt denna dumhet.)

    Jag har i tjugo år kämpat för att blivande jurister, läkare, ingenjörer med flera ska läsa akademiska kurser som innehåller humaniorakunskaper.
    Ett föredöme för oss alla, som tycker detta, är Leif Alsheimer, Vi saknar Leifi dagens debatt.

    Läs essän ”Bildad, utbildad, obildad. Om utbildningväsendets ansvar” av Leif Alsheimer i boken

    Den sköna litteraturen. I och utanför biblioteket. (BTJ)

  11. Som DIKs ordförande Karin Linder har sagt, bl a i det tv-inslag där hon medverkade, så är DIK angeläget om hög kvalitet i utbildningarna. Möten mellan utbildningsanordnarna och DIK har regelbundet ägt rum under en längre tid.

    Jag känner inte riktigt igen mig i att humaniorautbildningarna skulle vara så slappa. Det finns stora skillnader, skulle jag vilja säga. Själv har jag läst majoriteten av alla mina akademiska poäng i Uppsala. Bland de ”hårdaste” kurserna jag upplevde där var historia (detta var snart 20 år sedan). men vad jag vet så finns det inget uträknat ”slapphetsindex” eller liknande.

    Det som utmärker läkarutbildningen är väl den stora mängden råplugg av fakta? Tack och lov har många humaniorautbildningar frångått det, eftersom essensen i humaniora enligt mig handlar om att kunna analysera sin omgivning. Inte att t ex kunna en oändligt rad årtal.

  12. För tjugo år sedan var reglerna mycket annorlunda då det gällde för lärosätena att få genomströmningspoäng från statsmakterna.
    Många lektorer och professorer inom humaniora känner samma sorg som jag över utvecklingen.

    Idéhistorikern Sverker Sörlin har på sätt och vis – i Svenska Dagbladet – modigt tagit upp manteln efter Leif Alsheimer –
    men Sverker fick ju i går inte mycket gehör för sina tankar från ingenjörssamfundet (SvD 2011-07-11).

Kommentarer inaktiverade.