Kloka ord i efterdyningarna

Efter terrorattentatet i Norge för två veckor sedan har samtalen tagit olika spår. Några av dem handlar om hur man ska bemöta hatet på bästa sätt. Några andra om hur man undviker att terroristen själv ska få styra den bild som ges av honom och som reproduceras i media och på nätet. Jag tänkte försöka mig på att sammanfatta litegrann av detta.

Jag är väldigt barnslig av mig, så jag tycker att Nikke Lindqvists initiativ Bemöta terrorn med ett hånfullt skratt, dvs att publicera bilder av t ex bajs på nätet och döpa dem till terroristens namn, var en handling i min smak. Nikke Lindqvist är sökmotoroptimeringskonsult och expert på hur man skapar synlighet i t ex Googles sökresultat.

Lindqvist fick senare kritik av bl a Brit Stakston; är det här att försvara demokratin, att manipulera med sökresultat på nätet? Jag kan förstå Brit Stakstons argument, men som Lindqvist säger, Google är inte ett demokratiskt verktyg. Att motverka terroristens manipulation av vår bild av honom med egna manipulationer, det är i mitt tycke ETT sätt att hindra att hans världsbild kan spridas obehindrat. Varför är det han som ska få bestämma den bild som återges? Det är inte automatiskt demokrati att låta massmördare och terrorister stå oemotsagda och icke motarbetade. Anders Behring Breiviks manifest har också blivit utsatt för manipulation på nätet, som ett sätt att motverka denne massmördares syfte att sprida sina idéer.

Kan man bemöta terroristen Anders Behring Breivik med en bild på en katt? Kanske.

Anders Behring Breivik

Anders Behring Breivik

Många har också talat om kommentarsfältshatet, som kanske har eskalerat efter terrordådet. Åtminstone har det blivit tydligare. Personer som sympatiserar med ABB har givit sig tillkänna i kommentarsfälten till nättidningarnas artiklar. Någon tidning har valt att helt stänga av möjligheten till kommentarer, andra att moderera hårdare och ta bort möjligheten till anonymitet.

Förmiddagens avsnitt av P1s program Medierna handlar om just detta och där intervjuas bl a Anders Mildner, som tidigare skrivit bra om hur kommentarsfälten kan hanteras, Den goda läsarkontakten i Sydsvenskan. Jag har ofta varit förvånad över att tongivande journalister anser sitt arbete avslutat då de väl har publicerat sin text. Aldrig har jag sett en journalist diskutera sina publicerade texter varken på sin tidnings webbplats eller i någon blogg. Anders Mildner menar att det måste till en kultur- och beteendeförändring här. Lösningen är inte att tvinga bort anonymiteten, utan istället att finnas där och ta debatten.

Man kan ofta undra varför det finns kommentarsmöjligheter på tidningarnas webbar. Man kan ställa sig motsvarande fråga om t ex ett biblioteks webbplats, tycker jag. Ledningen för tidningen/biblioteket har kommit så långt att man har förstått att det förväntas interaktivitet, ”folk måste få säga vad de tycker”, för det gillar de ju och då får man många besök. Men väldigt få har tankar kring hur detta egentligen ska användas och varför detta öht skulle vara viktigt. VARFÖR vill man skapa dialog och om vad? När denna fråga kan besvaras, då är man redo att öppna kommentarsfälten fria, tycker jag.

Den sista text jag vill tipsa om idag är piratpartisten Anna Trobergs artikel Anonymiteten på nätet livsviktig. För den som känner sig annorlunda kan nätets erbjudande om anonymitet vara det som gör att man lyckas hitta till likasinnade. Lyckas hitta sammanhang där man känner sig hemma och ok. Troberg skriver om hur biblioteket var den enda platsen att hitta identifikation under uppväxten, på bladen mellan inbundna pärmar. Men idag finns internet med oändliga möjligheter för unga och gamla. Min önskan skulle kanske vara att biblioteket fortsätter att vara relevant för alla som känner sig marginaliserade och har svårt att hitta ”hem”. Min tro på att biblioteken kan fortsätta stå för det smala och specifika står fast. Men jag tycker inte alltid att vi är så bra på att jobba med de delarna på biblioteken. Men vi har alla chanser att betyda något.