Några subjektiva ord till dig som är chef

Jag har läst Christer Hermanssons nya bok Det är jag som är chefen! Om det subjektiva chefskapet. Det är en bok om chefskap som betonar vikten av att vara sig själv i relation till medarbetare och omvärld. Det handlar om att utgå från vem man är och använda de egenskaperna som chef. För Christer Hermansson är t ex humorn en viktig del av chefskapet, något som han behöver för att känna meningsfullhet i arbetet.

En annan viktig del är att möta sina medarbetare och då handlar det om att kunna se individen, bry sig om medarbetarna, lyssna på och samtala med dem.

Boken är skriven i en humoristisk ton och det är spännande att läsa en chefs subjektiva upplevelse av att vara just chef, tycker jag.

Jag har dock några invändningar mot boken också. I ett avsnitt går Hermansson igenom olika faktorer som kan påverka de medarbetare man har på arbetsplatsen och som man som chef bör vara medveten om. Han framhåller att det är viktigt att behandla alla likvärdigt och att faktorer som t ex kön och etnicitet ofta är av underordnad betydelse.

Just detta samt det som Hermansson skriver om att bemöta alla som individer gör att jag studsar till när jag kommer till de stycken som handlar om hur ålder och familj påverkar människor. För här är det istället ganska grova generaliseringar av människor som vi möter:

Unga människor är i allmänhet självupptagna, särskilt om de inte har barn. (s. 26) Äldstabarn är ofta besserwissrar på sin arbetsplats. Män som bor hemma hos sin mamma är dåliga på att hjälpa till. Personer som lever i en relation utan att ha barn är ofta emotionellt mer barnsliga än de som har barn. (s. 35-36)

Nu är ju inte jag chef och jag kanske aldrig blir det. Men min spontana reaktion är att om en medarbetare anar att det kan vara såhär som deras chef ser på dem, så skapas en väldigt dålig chef-medarbetarsituation. Jag vill samtidigt passa på att upplysa eventuella chefer som läser detta om hur det ligger till. Men jag väljer att bara bemöta ett av dessa påståenden, det som faktiskt berörde mig illa.

På flera ställen skriver Hermansson att personer som inte har fått barn är mindre emotionellt utvecklade och mer egocentrerade. Det betraktar jag som en ren fördom. Det är dessutom kränkande mot den andel personer på en arbetsplats som är ofrivilligt barnlösa. Eftersom ofrivillig barnlöshet är något som drabbar upp till vart sjätte par i reproduktiv ålder, så finns de här personerna på i stort sett varje arbetsplats. Hälften av dessa har på grund av barnlösheten någon gång tänkt tanken att ta sitt liv. Mer än 80 procent upplever att barnlösheten har påverkat deras livskvalitet till det sämre.

Eftersom jag själv har en lång erfarenhet av denna situation kan jag berätta att det inte är ovanligt att få höra andra uttala sig om barnlösa som bortskämda och inte lika vuxna som andra. Och värre saker ändå. Vilket förstås inte förbättrar ens situation. Särskilt inte om det kommer från chefen.

Men jag har goda nyheter: Egna barn är inte det enda som kan få människor att växa och utvecklas personligt. Det finns mycket annat i livet att uppleva och som gör att människor också växer, t ex relationer till andra, att uttrycka sig konstnärligt, att arbeta, att råka ut för kriser av olika slag. Barnlöshet är i sig en kris och den som kommer igenom en kris växer nästan alltid. Till alla som tror att det bara är föräldraskap som kan göra en människa vuxen (och det verkar vara en hel del) kan jag alltså säga att det inte stämmer. Och det gör jag på basis av att jag känner mig själv och andra. Jag vågar säga att jag har stor erfarenhet av livets skiftande villkor.

Till dig som är chef, jag tycker verkligen att principen om att se individen är en viktig princip. Det är det vad jag vet. Tack för mig.

9 thoughts on “Några subjektiva ord till dig som är chef

  1. Bra rutet Anna-Stina!
    Det är verkligen ett tråkigt uttalande om folk som inte har barn, men jag skulle också vilja påpeka att det är kränkande även mot oss som är FRIVILLIGT barnlösa. Jag väljer alltså tydligen att vara emotionellt underutvecklad och egocentrerad? Tack för den liksom, Hermansson. Känner igen det du skriver om att man inte ses som vuxen som barnlös/barnfri, det är mycket tråkigt verkligen. Är det någonstans man hoppas att folk ska kunna se förbi ens personliga omständigheter så är det ju i professionella sammanhang, dessutom.
    /Ingela

  2. Mycket bra skrivet, Anna-Stina! Du lyfter verkligen fram viktiga frågor, har inte läst boken så det blir svårt att kommentera. däremot har jag haft många och långa diskussioner med närstående om både barnlöshet och beslut att inte skaffa barn. Tänker framför allt på en man som är lärare. Han har en fast relation sedan länge tillbaka och de har valt att inte bilda familj. Han är en av de mest empatiska och engagerade personer jag har träffat. Han kommunicerar med sina elever 24/7 och fångar upp många fler problem och glädjeämnen än vad vi föräldrar gör. Med barn i skolan har man träffat alla sorters föräldrar, också totalt emotionellt nollställda, egocentrerade som inte har något engagemang i sina barn, skolan eller samhället i stort!
    Det är verkligen en kränkande generalisering!

  3. Ingela, du har rätt i att det även gäller frivilligt barnlösa alla de här kommentarerna om bortskämd. Ffa tror jag det gäller dem. Som ofrivillig misstas man ofta för frivillig och därmed av någon orsak bortskämd.

    Jag tror det kan vara svårt att se, om man själv utvecklats väldigt mycket av att få barn, att det finns andra sätt att utvecklas.

  4. Bra! Inte heller alla vi som haft förmånen att få barn, är per automatik mogna och insiktsfulla människor. Inte heller är MammaSarah samma som LärarSarah. Mitt jobb är min profession, inte mitt privatliv där min personlighet får frodas fritt.

    Eleven är individ, läraren (medarbetaren) är också alltid individ. Tack för ett bra inlägg.

  5. Jag måste först medge att jag inte läst Christers bok, men vill ändå kommentera uifrån dina reflektioner och i synnerhet om chefskapets förutsättningar och arbetsplatsers (gruppers) relationer.

    Jag har arbetat tolv år som chef i ett flertal olika organisationer (privata, statliga och kommunala) och har dessutom arbetat fackligt (åtta år) med just chefs- och ledarskapsfrågor för Ledarna.

    Jag har under alla mina år som chef eller i alla dem chef- och ledarskapsutbildningar jag gått eller i rekryteringar eller i förhandlingar eller i chefsrådgivning…någonsin stött på så grova generaliseringar eller ens hört dessa kvasi-psykologiska förklaringar om människor/medarbetare! Min spontana reaktion är att detta är Management by Hermansson – och därmed endast applicerbart och användbart för Hermansson (och alla andra som nu vill ta efter hans tänk kring chefskap). Visst finns det sociala och psykologiska faktorer som påverkar oss som människor och vårt sätt att handla och interagera med andra (FIRO-modellen, Grupptänkande, Arbetspsykologi etc.) men det är modeller som förklarar eller hjälper att förstå vad som händer i vissa situationer eller grupper och hur man på bästa sätt ska agera och eventuellt lösa eventuella problem. Att strikt applicera modellerna på individnivå och kategorisera människor på det sätt som Hermansson återger i sin bok blir väldigt skevt och verklighetsfrämmande – för att inte säga kränkande.

    Jag har dock mött, under mina år, många chefer som gärna vill ha enkla modeller och förklaringar på hur människor är för att veta hur dem ska hantera sina medarbetare. Nästa på samma sätt som man kategoriserar äpplen (det är ju tydlig skillnad på Aroma och Granny Smith eller en Säfstaholm för den delen). Oftast är det en stor osäkerhet i sitt LEDARSKAP som ligger till grunden för behovet av att ha enkla förklaringsmodeller.
    Med det sagt så måste man betona att Hermansson bok handlar om chefskapet, dvs. det rent fomalistiska i uppdraget (leda och fördela) men inte om ledarskapet, som är beteendet chefen (förhoppningsvis) utövar för att påverka andras tänkande, inställning och uppförande (oftast något som man förvärvar och inte per automatik får för att man är chef).

    Spontant får jag känslan gällande Hermanssons bok att det är navelskåderi. Säger mer om honom än dem flesta chefer.

  6. Jag kan lägga till några kategorier: Norrlänningar arbetar hårt och är ärliga. Religiösa människor är dumma i huvudet. Kvinnor som klagar på något har mens. Så! Jag skulle nog bli en bra chef.

  7. Det är kanske skrivet som skönlitterär absurd ironi? Jag har inte läst boken, men det brukar ju vara hans gren.

  8. Nu vill jag inte se det här inlägget som främst ett påhopp på Christer Hermansson, utan som en möjlighet att korrigera en tydligen utbredd vanföreställning. Det finns alltid något nytt att lära om och av sina medmänniskor.

Kommentarer inaktiverade.