De vi är till för

Nån gång om året brukar det klia i fingrarna kring det jag ska skriva om nu, men jag brukar alltid avstå när det händer. Jag har tänkt att det är bäst att vara tyst, att det är en bra strategi. Men sedan när är tystnad egentligen en bra strategi om man är kritisk till något?

Och så tänker uppenbarligen också upphovspersonerna till det som det här blogginlägget handlar om. Vad jag syftar på är när bibliotekspersonal vädrar missnöje med bibliotekens besökare publikt. De mest lästa i den här kategorin torde vara bloggen ”Arga bibliotekstanten” och ”Bibliotekarier i allmänhet”, en sida på facebook.

När jag pga facebooks nya flödesvisningar ser mer av mina facebookvänners interaktioner, så blir det svårt att undvika att läsa information som jag tidigare aktivt har valt bort, dvs till exempel den nämnda fb-sidan.

Jag tycker att det är fel och känns fel när biblioteksanställda vädrar missnöje med dess besökare publikt. Och jag ska förklara varför, utifrån några kriterier.

Ideologi. Bibliotek (i synnerhet folkbibliotek) är en av de få institutioner i vårt samhälle som är helt öppna för dem som bor här eller besöker landet. Uppdraget är att vara en resurs för alla, med särskilt fokus på barn, funktionsnedsatta och personer med annat förstaspråk. Biblioteket är inte en butik bland många, biblioteket har en viktig funktion för ett öppet och demokratiskt samhälle. Att det finns människor som inte känner sig hemma eller välkomna på biblioteket är i detta perspektiv ett problem.

Makt. Bibliotekarien är en person som har makt. När en person träder in i biblioteket är det bibliotekariernas spelregler som gäller. Bibliotekets personal sitter på såväl kunskapen som välviljan att hjälpa människor att utnyttja bibliotekets resurser. Det skapar ett slags beroendeställning mellan besökare och personal. Makt är till för att användas – på ett bra sätt.

Utifrån den här bakgrunden tycker jag att den bild av bibliotek som framkommer i nämnda webbföreteelser blir problematisk:

Image. På biblioteket arbetar det mest sura tanter som tycker att människor kommer och stör, när bibliotekarierna som bäst sitter vid sina datorer och fritidsgooglar. Precis som vi trodde skrattar bibliotekarier åt människor bakom deras rygg och tycker de är idioter när de inte begriper systemet. När man kommer till biblioteket är man mest till besvär och vill man ha hjälp med något så gäller det att tänka till kring hur man formulerar sig.

Det är idag allt färre som besöker biblioteken. Har biblioteken råd att skrämma bort resten?

Inget av det jag nu har skrivit står i motsättning till följande: Alla människor behöver forum att få vädra missnöje, eventuella kränkningar och få bekräftelse från andra. Biblioteksanställda har låg lön och inte så hög status, vilket kan bidra till att man ofta känner sig missnöjd. Ett sätt att lösa detta kan vara att prata igenom saker och ting på arbetsplatsen. Om det inte går att avsätta särskild tid för genomgång av jobbiga situationer, använd fikarasten! För känslorna måste ventileras. Först då orkar man kanske gå ut i biblioteket med ett leende igen. Det är i mycket en ledningsfråga, men var och en har ett eget ansvar att hitta sätt att lätta på trycket.

Att skriva om det publikt är ett sånt sätt, men ett sätt som jag inte tror är bra för bibliotek och bibliotekarier i längden. För den biblioteksanställde som läser ett fyndigt inlägg på någon av dessa webbplatser kan det också fungera som en ventil. Jag får skratta till av igenkänning och det känns lite bättre. Att de här webbplatserna verkligen fungerar på det viset framgår av deras popularitet.

Men jag tänker på den där tjejen som jag träffade på individuella programmet på en gymnasieskola där jag jobbade. Hon som läste bloggar och vampyrböcker, men som aldrig vågade gå in i biblioteket förrän vi bjöd in henne på fika. Hon som, om hon hamnade på den där roliga och ironiska bloggen, förstod vad vi på biblioteket egentligen tänkte och sa om henne. Hon som inte kunde och som kanske gjorde lite fel när hon skulle låna.

För mig kokar alltihop ner till det – jag vill inte förlora den där tjejen.

Se även ett läsvärt inlägg från i våras på Verklighetens smolk.

31 thoughts on “De vi är till för

  1. Jag blir gråtfärdig när jag läser statusuppteckningarna och kommentarerna i den helt öppna ”Bibliotekarier i allmänhet”.

    Så mycket samlad elakhet mot oss som är låntagare. Allra sorgligast tycker jag det är med alla bibliotekarier som ”gillar” ironierna och föraktet (tänker på Bill och Bull) … ibland är det uppåt ett 70-talet gillare. Ytterst sällan är det någon som opponerar sig mot ironierna och elakheterna.

    Varför accepterar politiker i kulturnämnder och bibliotekschefer år 2011 detta? Sker detta publikföraktande bloggskrivande till och med på arbetstid?

    Jag tänker på min chef på länsiblioteket i Umeå, Elsi Ekstedt. Hon skulle hade aldrig ha accepterat att någon av ”hennes” bibliotekarier skrev förnedrande omdömen om låntagare och förolämpande kommentarer.
    TACK för att du reagerar, Bibliobuster.
    Hur tänker alla ni som ”gillar” till exempel den förolämpning mot sådana låntagare som jag , den som jag just nu läste på ”Bibliotekarier i allmänhet”. Är det så löjligt att jag som låntagare ibland vill byta några ord mer er ….

  2. Håller fullständigt med Bibliobuster: självklart måste vi sinsemellan få ”ventilera” – precis som alla andra yrkesgrupper. Men inte offfentligt. Det finns ett antal bättre forum än publikt på nätet.

  3. Kul att ni uppskattar inlägget!
    Jag mår illa när jag läser hur bibliotekarier kan uttrycka sig om/till människor.

  4. Hej Hanna, Pillemarisk och Maria. Kan ni inte skriva en rad om era tankar runt detta i ”Bibliotekarier i allmänhet”?

  5. Vad är det för vits med att ventilera missnöjet i fikarummet, där man endast kommer att stöta på medhåll från annan bibliotekspersonal? Det är ungefär lika konstruktivt som att fläkta runt dålig luft i ett stängt rum. Ingen annan än bibliotekspersonalen kommer att känna till eländet, och då blir det hela totalt meningslöst.

    Är det inte viktigare att detta missnöje på ett tydligt vis ventileras utåt så att låntagare får sig en tankeställare eller åtminstone en temporär spegel över hur bibliotekarier -eller för den delen servicepersonal i allmänhet- har det i sin jobbvardag? Lite som budskapet ”var snäll mot din bibliotekarie -hon kan ha råkat ut för det här”. Och jag kanske är egoistisk i min yrkesroll just nu, men jag ogillar att bli bemött med respektlöshet och otrevligheter när jag inte gjort mig skyldig till andra hemskheter än att försöka göra mitt jobb.

    Det är så otroligt många som har en skev bild av vad bibliotekariers jobb går ut på, mycket av det är hämtat från filmens och böckernas klichéer men också ur folks egna huvuden. Denna skeva bild kan ibland te sig oskyldigt gullig (som när barn tror att bibliotekarien har läst alla böckerna i biblioteket) men det kan också få betydligt otrevligare konsekvenser, som t ex när låntagare avkräver saker som inte hör till bibliotekariens jobb, eller -ännu värre- när folk i maktpositioner fattar beslut om vad bibliotek och bibliotekarier ska göra, ”för de gör ju ändå inget annat än [sätt i valfri fördomsfull syssla]”.

    Jag speglar ofta mina låntagares beteende. Är de trevliga så får de världens bästa service där jag gladeligen vänder mig ut och in för att hjälpa dem, även om det skulle ta lång tid. Men är de otrevliga över en viss nivå så anser inte jag att det är rätt att avkräva från bibliotekarien att h-n ska finna sig i vad som helst. Det är inget beteende som jag vill uppmuntra genom att visa att det lönar sig. Mästrande, vrålande av typen ”kan man få någon hjälp eller!” och sårande nedlåtande kommentarer ska absolut aldrig löna sig mer än vanligt folkvett. Och detta behöver låntagare, eller servicebrukare få reda på. Inte andra bibliotekarier i ett slutet fikarum.

  6. Bia: Ni kanske behöver en charmkurs på er arbetsplats? Det är oerhört oprofessionellt att bemöta låntagaren med otrevlighet för att man själv tycker sig bli illa bemött. Det är ingen serviceanda och det får inte låntagaren att bli trevligare nästa gång – om det nu blir någon nästa gång.

    Avsluta med ett leende istället för ett surt grin, du har ingen aning om vad människan du möter går igenom. Kanske kan du göra skillnaden?

  7. Det är inte de människors uppgift som besöker biblioteket att bekräfta bibliotekets personal. Det är inte heller bibliotekspersonalens uppgift att uppfostra bibliotekens besökare.

    Man kan aldrig få människor att förändra sitt beteende genom att ge igen med samma mynt, men genom rätt bemötande kan man vända missnöjdhet och irritation till någonting mer konstruktivt. Det finns en bok som heter ”Ta skit och gör det till guld”, kanske provocerande, men det är mekanismer som alla som arbetar med att möta människor kan ha glädje av att kunna.

  8. Jag blir faktiskt allvarligt orolig när jag läser den här texten. Över att människor har så uppenbart svårt att förstå ironi. Ja, Bibliotekarier i allmänhet ger intrycket att bibliotekarier är sura tanter som inte vill se folk, för att det i första hand är en HUMORSIDA, om än med ett stick av sanning. Hela grejen är ju att den som skriver är sur och jävlig, och att vi som läser får skratta och känna igen oss. Kanske flika in något. Sen går vi till jobbet och ler och jobbar som galningar för att hjälpa precis alla, både de trevliga och de otrevliga. Vi vädrar våra frustrationer någonstans och har sedan energi att bemöta även de mest krävande låntagarna med ett leende och i det närmaste outtröttlig hjälpsamhet. För det är precis vad jag gör, jag som just blivit utpekad av Lena som någon som skulle fått henne att ”aldrig mer sätta sin fot på ett bibliotek”. Jag vill tro att folk förstår att det här är inte är ”så som alla bibliotekarier egentligen tänker om sina låntagare”, utan något som är draget till sin spets, och att vi faktiskt älskar våra låntagare. Nästan hela tiden. Till och med när de driver oss till vansinne.

  9. Kristina: Jag älskar både misantropi och sarkastiska kommentarer, men Bibliotekarier i allmänhet på Facebook framstår som en hyfsat otrevlig person. Hon eller han gör knappast sidan med älskvärd finess eller ironi, som jag uppfattar det, utan verkar störa sig på varenda käft, speciellt lärarkåren, vilket varannat inlägg verkar handla om.
    Jag älskar verkligen, när det kommer till yrket, bibliotekarier i allmänhet, de brukar vara djupt sympatiska personer, men till och med jag blir jävligt trött på den eviga överlägsenheten i Bia som inte ens kommer till uttryck på ett särskilt stilstiskt roligt sätt – Lärare i allmänhet kunde konsten att uttrycka sig skarpt och humoristiskt, Bibliotekarier i allmänhet kan det inte. Om det inte vore för att jag, wie gesagt, i verkligheten är väldigt förtjust i bibliotekarier i allmänhet hade jag unlikat sidan för väldigt, väldigt länge sedan.

    Det är ju jättebra om bia i hemlighet faktiskt tycker om sina låntagare; jag tycker mest hon/han verkar gravt osympatisk och människoföraktande, speciellt om man råkar vara lärare.

  10. Jag väntade just på humorargumentet och varför jag inte tycker det håller framgår av min text.

    Min teori om det hela är väl att om man själv känner sig marginaliserad, uppstår lätt ett behov av att sparka neråt.

  11. Och Anna-Stina, angående din senaste kommentar: bibliotekarier är inte nunnor och vi är inte trälar. Alla som jobbar i serviceyrken förtjänar ett respektfullt bemötande, och det handlar sällan om att vara otrevlig tillbaka, utan snarare att kanske skruva ner nivån en smula. Det är jättebra om man kan bemöta även skällsord och snäsigt beteende med ett leende, men om man inte alltid klarar av det ska man för helskotta inte behöva må dåligt för att man blir en smula kort i tonen eller helt enkelt säger ”nej, jag kan inte hjälpa dig”. Vi är inte heliga tjänsteandar, vi gör ett jobb som går ut på att ge människor service inom några ganska specifika områden (även om folk tenderar att fråga om allt mellan himmel och jord) och för det mesta gör vi det jäkligt bra, jag och alla bibliotekarier jag känner. Jag har suttit i stum förundran över en bibliotekarie som i tjugo minuter blivit gapad på av en lokalförfattare som nedkallade alla himlens förbannelser över biblioteket för att de inte tyckte att det var befogat att köpa in nyutgåvan av hans bok.

    För övrigt så är det visst vårt jobb att uppfostra besökarna ibland; om vi jobbar på skolbibliotek. Där har vi samma pedagogiska uppgift som lärarna, att skicka ut barnen och ungdomarna i världen med respekt för andra människor. Men det var en parentes.

    Jag klarar bara inte av den här uppfattningen om att allting ska vara så himla heligt, bara för att biblioteksbesöken sjunker. Det är inte i otrevliga bibliotekarier problemet ligger. Överarbetade, stressade och frustrerade bibliotekarier tack vare indragna tjänster finns det däremot gott om, men vi är för jäkla stolta för att låta det försämra vår service, om vi kan hjälpa det. Det vore bra om folk hade lite mer insikt i det.

  12. Michaela: Vad tråkigt att du tycker så. Själv tycker jag det är en väldigt rolig sida och ofta väldigt välformulerad, så det är givetvis en smaksak. Jag förstår dock inte varför du behåller din like för att du gillar bibliotekarier, om du tycker så illa om sidan. Det finns betydligt bättre sätt att uttrycka uppskattning för yrkeskåren. Jag hoppas du tänker på det varje gång du använder biblioteket, både i ditt yrke och som privatperson. Jag jobbar med lärare varje dag, vilket till 90 procent är otroligt inspirerande. Tyvärr finns det även lärare som saknar insikt i min arbetssituation och det jobb jag utför, vilket ibland resulterar i helt orimliga förväntningar och en tendens att bara vilja stjälpa över ansvar och arbetsbörda på mig. Ja, det gör mig vansinnig. Nej, det betyder inte att jag föraktar dem. Men nog vill jag beklaga mig för någon, när det händer.

    För övrigt, om någon har lust att starta en skrytsida över alla vidunderligt fina grejer som händer på bibliotek så är jag helt klart på. Det har funnits en och annan sådan på BiA också, men återigen är det inte riktigt poängen bakom sidan.

  13. Som jag skriver i min text fnns det ofta stort behov av att ventilera jobbiga situationer i sin jobbvardag. Som alla bibliotekarier har jag mött extremt otrevliga människor och i mitt tidigare arbete som skolbibliotekarie förekom t ex våld i skolbiblioteket. Men jag har svårt att förstå varför min bearbetning av detta har sin plats på publika webbplatser. Det går helt enkelt inte att bortse från att man som tjänsteman har en maktposition i förhållande till de människor vi är satta att hjälpa. Det är lika osmakligt som om en läkare skulle skriva publikt om att hennes patienter är idioter – jag skulle alltid undra om hon var just min läkare, t ex.

  14. Kristina: Jag håller med dig i allt du skriver, men inget av det har väl att göra med det faktum att en vuxen människa är hånfullt överlägsen mot, vad det verkar, de flesta?

  15. Det är lite roligt att någon postade en länk på bia-sidan till ett Gaiman-citat som gick ut på att det var bättre att fråga en bibliotekarie och få ett rätt svar med detsamma än att googla och få 100 falska. Bia har ju som beskrivning att hon ”är motvillig i infodisken” eller hur det nu lyder.
    Men! Jag hoppas att bia et consortes mår betydligt bättre av att få lufta sitt – vad jag uppfattar som – förakt, det gör det ju kanske värt det.
    Och jag är glad att 80% av de bibliotekarier jag möter är urgulliga och väldigt hjälpsamma, vilket jag verkligen uppskattar!

    (Håller för övrigt med parallellen om läkare. Tror inte någon skulle tycka det var OK om en läkare, lärare eller jurist skrev liknande inlägg.)

    Nu ska jag lämna diskussionen och återgå till studierna, önskar varje bibliotekarie, trevliga som otrevliga, en riktigt trevlig helg!

  16. Jag uppfattar Bibliotekarier i allmänhet som internhumor, och som jag redan har skrivit, ett spel på bibliotekarien som ”surkärring” och lite von oben. Om man inte förstår det sarkastiska kan jag absolut förstå om man blir lite upprörd och tror att det är en hånfull person, men jag har aldrig tänkt i de banorna. Jag kan inte tänka mig att BiA är tänkt att vara representativt för någon slags allmän inställning hos samtliga bibliotekarier, det är en skruv, inget annat.

    Anna-Stina: Jag tycker parallellen med läkaren är att dra det lite för långt, de befinner sig i en helt annan ställning gentemot sina patienter. BiA är sällan specifik och så vitt jag vet aldrig utpekande av särskilda personer. Jag har heller aldrig tänkt att det är ett forum för att bearbeta allvarliga problem, det gör man givetvis i tysthet. Det här är väldigt ytligt och allmänt hållet, och man har oftast inte ”en” bibliotekarie på samma sätt som man har en läkare.

    Jag vet inte riktigt varför det här gör mig så provocerad, men jag tycker att BiA är väldigt underhållande och jag tycker att det känns trist att bli utpekad som någon slags sämre bibliotekarie/människa för det. Sen är det givetvis trist om de riktigt fina låntagarna skulle ta åt sig (de låntagarna som faktiskt ställer till med problem tar inte åt sig, det hör liksom till deras natur), men jag tror som sagt inte att det är särskilt många som gör det. Nog om detta.

  17. Är det den tiden på året? Löven faller, käftar ska hållas och led rättas. Jawohl mein Bibliothekar . När tog du ett pass i disken sist? Vi som lever på golvet vet hur absurd och underhållande tillvaron är där. Det är fan omöjligt att INTE blogga om saken. Jag är en av skurkarna eftersom jag ett tag hade en blogg om tillvaron på ett litet bibliotek. Ja jag skrev om låntagare och ja jag var elak ibland. Saken är den att precis som Arga var jag enbart elak mot de låntagare som var otrevliga. Det skulle aldrig falla mig in att håna någon som IV-tjejen du skriver om. Jag skulle gärna bloggat om henne men tro mig, aldrig nedsättande. Jag var aldrig nedsättande och Arga är aldrig nedsättande. Det räcker långt att enbart redogöra för hur det är att träffa arroganta låntagare. Oftast krävs inget mer för att skapa stor humor.
    Just humor är en stor del i den här diskussionen. Det tycks att både du och dina påhejare lider stor brist av just det. Att du inte lyckas förstå att Bia är en uppdiktad karaktär skapad för att driva med folks bild av bibliotekarier är ett mysterium. Ett ännu större mysterium är att du inte fattar att bloggar som Argas är en förlängning av 60 och 70-talens arbetsplatsromaner. Arga är Rapport från en skurhink + en hel massa sardonisk humor.
    Är det inte lite arrogant av Bibliobuster att säga att vi som sliter på golvet skall tiga i församlingen och inte våga oss på att beskriva hur vår tillvaro ser ut? Bibliobuster är välkommen att återkomma här hon har hanterat tre mellanstadieklasser samtidigt som hon resonerat med en galning som vill sätta upp planscher om hur Newton har fel (på rim), själv.
    //Vilse

  18. Jag vill egentligen inte lägga mig i diskussionen (förutom att jag som låntagare och arbetare inom ett annat yrke med serviceinriktning tycker att BiA är fantastiskt roliga) men att lösningen på låg lön och dålig status skulle vara att diskutera det i fikarummet måste vara det dummaste jag läst hela veckan. Jättejättedumt, tillochmed.

  19. Nä, nu måste jag faktiskt reagera, både som BiA-läsande bibliotekarie och som privatperson. Anna-Stina: här kommer du och talar myndigt om för en bibliotekarie vars verklighet du inte har en aning om hur den ska reagera i pressande situationer. Detta gör du dessutom från din bekväma yrkesposition, vilket åtminstone jag finner oerhört provocerande och verklighetsfrånvänt! Den enda som ”sparkar neråt” är du.

    Vidare så tycker jag att både din och Lenas kritik av BiA och Arga bibliotekstanten är totalt obefogad då BiA redan sagt att hon/han INTE ger sig på svaga eller utsatta låntagare -bara de otrevliga som förmodligen alltid fått härja med servicepersonal oemotsagda. Ni missar med andra ord poängen totalt. Visst, humor är en smaksak -men döm inte de bibliotekarier som ser dessa bloggar som en befriande källa till ventilering, perspektiv och samförstånd. Det slår vilket fikarum som helst. Men visst, det är ju ingen som hindrar DIG från att ventilera i fikarummet om du vill…

    Du oroar dig över bibliotekariens image, och anser att BiA och AB förstärker nidbilden av bibliotekarien som ”sur tant”. För det första så framgår det med all önskvärd tydlighet att båda bloggarna driver med denna allmänna nidbild och gör det till något komiskt. Det är att ”ta skit och göra det till guld” om något.
    För det andra: om du nu inte vill förstärka nidbilder av bibliotekarier så kanske du och dina gelikar skulle kunna föregå med gott exempel genom att inte uppfylla en annan fördom om bibliotekarier: att vi totalt saknar sinne för humor.

  20. Det som gör mig mest pissed med originalinlägget är antydan att människor som jag, Arga och Bia skulle driva med de som kommer till litteraturen sent eller motvilligt. Det största nöjet i mitt jobb är att se ungar med eld i blicken som KRÄVER nästa del i en serie jag rekommenderat. Det finns inget bättre. Att ens antyda att vi skulle kasta skit på såna människor är fanimej bara smutskastning. Det är ju därför jag gör det jag gör. Jag vränger mig utochin för att hitta rätt bok till rätt person. Blir det fel är det ett personligt misslyckande. Jag hånar ALDRIG någon p.g.a de böcker de vill ha eller hur lite de läst. Bibliobuster kan omvärldsbevaka hur mycket som helst. Jag jobbar i frontlinjen och där får man fan vara ödmjuk.
    //Vilse

  21. Det är väl kanske omöjligt att kritisera en företeelse utan att bli personligen påhoppad. Det är ju också ganska lätt att kritisera när man är anonym.

    Vad gäller min egen erfarenhet av biblioteksarbete så har jag bland annat arbetat i 8 år som skolbibliotekarie och är i och med det välbekant med vad som krävs för att hantera tre mellanstadieklasser samtidigt. Dessutom arbetar jag dagligen för att lyfta fram bibliotekariers kompetens på ett positivt sätt, bl a genom mitt arbete med Bibblan svarar och i DIKs förbundsstyrelse. Känner mig väldigt trygg i det och undrar samtidigt om Bia aldrig nånsin hade förväntat sig någon kritik? Hur kan den som är så kritisk mot andra förvänta sig att själv helt gå fri från detta?

  22. Tack Anna-Stina för dina arbetserfarenheter och kunskaper som du generöst delar med dig på nätet, i ditt dagliga arbete och på föreläsningar. Tack också för din eftertänksamma attityd, ditt vårdade och levande språk, din humor och din vänlighet. Tack, framför allt, tack för att du har civilkurage.
    Jag vill – trots att jag är skakad av en del inlägg ovan – fortsätta att vara stolt över att i mitt CV ha yrkeserfarenheter som skolbibliotekarie, folkbibliotekarie, bibliotekskonsulent.
    Jag vill verkligen att politiker och allmänheten (människor i alla åldrar) ska kunna lita på att jag i den yrkesidentiteten är allmänbildad, beläst, vänlig, aldrig illojal mot låntagarna och en hejare på att få fram information.

  23. Tack Anna-Stina för ditt kloka och mycket verklighetsrelevanta inlägg!

    Hörrni! Vi jobbar med SERVICE! Vi ska ge våra besökare den bästa service vi bara kan. Om vi tycker att folk är dumma, otrevliga, krävande, översittare så måste vi hantera detta! MEN inte genom att håna, racka ner på eller snacka skit om de människor som vi är anställda att serva. Det handlar om attityd och förhållningssätt.

    Att ventilera genom fejjangrupper och bloggar, även om det är ironi, skämt eller med glimten i ögat, är fel sätt, tycker jag. Att ventilera på fikarasten kan vara bra ibland men oftast tycker jag att det blir mer skitsnack och hån än konstruktiv ventilering. Jo då, jag har själv suttit och ondgjort mig över både en och flera låntagare, dragit många över en kam, och jag vet att det är lätt att ryckas med i och svårt att stå emot jargongen och det är just det som är faran med denna typ av ventilering, både på Fejjan oller i fikarummet. Det är inte konstruktivt, det leder ingen vart, det gör inte tillståndet bättre. Det förstärker fördomar och en nedlåtande mentalitet, något som inte ska finnas på just ett bibliotek som ska vara en plats och en förutsättning för demokrati.

  24. Med risk för att verka gnällig: Tänk om vi hade gemensamma fikaraster! Ett minne blott.
    F.ö håller jag med bibliobuster, det är ett evigt klagande på våra besökare. Får en klump i magen av hur vissa biblioteksanställda ser ner på dem.

  25. Bra rutet Anna-Stina. Undviker kolla de där bloggarna, hemska. I mina ögon grovt tjänstefel, man skulle önska cheferna satt ned foten. I grunden handlar det förstås om förhållningssätt och bemötande, de här personerna är olämpliga att jobba med att hjälpa människor växa och utvecklas. Tyvärr tror jag heller inte det är så de uppfattar sitt uppdrag.

    Skitsnack i lunchrummet om låntagare är aldrig lyckat. För det sprider sig, sånt man säger sätter sig i skallarna, i kulturen på arbetsplatsen och märks direkt eller indirekt också i mötet med besökarna. ”Det vi ägnar kraft åt blir det mer utav, det vi sätter ord på, ger vi makt”.

    Och inte minst: Jag skulle inte vilja jobba på ett bibliotek där man inte tyckte om sina besökare. Vad har man då där att göra?

  26. BIBLIOBUSTER – läser jag. Eftersom jag är intresserad av biblioteksarbete år 2011 och fascineras mer av kunskap och reflexion är av ironi och aggression.

Kommentarer inaktiverade.