Med skammens rodnad brännande

Det var visst svårt att dra igång den här bloggen igen. Att hitta tid att skriva är svårt och jag har heller inte hittat några frågor i biblioteksdiskursen som engagerar mig tillräckligt för att jag ska vilja tillföra mitt eget perspektiv till dem.

Men de senaste veckornas debatter om hur svarta människor avbildas i konsten/litteraturen har ändrat på det. Det faktum att jag numera själv har ett svart barn har ändrat på det.

När debatten om Tintins vara eller inte vara på Kulturhusets bibliotek häromdagen rasade över som en skogsbrand, för snabb för traditionella (tryckta) medier att hänga med i, så mindes jag att det inte var längesedan ungefär samma debatt fördes om samma böcker. Böckerna har f ö debatterats många gånger.

2007 skrev jag själv i denna blogg om det krav som då kom från Afrosvenskarnas riksförbund att plocka bort Tintin i Kongo från Sveriges bibliotek. När jag läser vad jag skrev då, så kan jag se att jag egentligen inte har ändrat åsikt. Jag tycker inte nu att Tintin i Kongo ska finnas på bibliotekens barnavdelningar, men jag tycker att boken ska få finnas på bibliotek. Och så tyckte jag då också.

Men det som får skammen att hetta i kinderna är den totala brist på andra perspektiv än min egen vita medeklassblick, som blogginlägget från 2007 visar. Jag skäms för ord som ”censur” och ”ett samtal om rasism i vårt samhälle”. Jag har hört så många säga de senaste dagarna att vi ska föra ett samtal om rasism istället för att plocka bort böcker. Jag undrar bara när det samtalet ska börja. Och vem som ska föra det. De som hävdar att Tintin inte är rasistisk litteratur? De som hävdar att barn måste få möta historiska bilder av hur ”vi” har sett på svarta?

Jag inser att filmer som ”Liten Skär och alla brokiga” hade just ett sådant anslag, att diskutera rasism, eftersom ”vi” nu pratar så ofta om att detta behövs. Problemet är ju bara svårigheten att hitta det perspektiv som inkluderar alla. Knappt en enda röst från människor som mig, vit kulturell medelklass, har tänkt sig detta ”samtal om rasism” utifrån någon annan grupp än sig själva. Det handlar om att utbilda vita barn om rasism.

Sen finns det ju alla de andra. Dit jag numera måste räkna mig själv, för att kunna stå på mitt eget barns sida. Det är våra barn som upptäcker rasistiska bilder som förhånar just dem i skolbiblioteket/barnbiblioteket. Det är deras utseende som karikeras, bilder som deras dagis- och skolkompisar också fritt kan ta del av utan närvarande vuxna. Näring till glåpord och nedsättande kommentarer (jo, självklart förekommer det).

Jag tycker inte att barn är vuxna. Jag tycker att vissa typer av innehåll inte ska vara fritt tillgängligt för barn utan överinseende av vuxna. Det gäller t ex våld, rasism och sexism. Alla vuxna i debatten talar sig varma för samtalet om rasism, men vilka finns där för både vita och svarta barn, när ungarna sitter där på bibblan med Tintin i Kongo uppslagen framför sig? Hur många bibliotek driver t ex bokcirklar om rasism? Det är kanske dags att börja med det nu, för Tintin i Kongo finns fortfarande på de flesta svenska folkbibliotek, enligt databasen Bibliotek.se. Om de finns på barnavdelningen eller ej, framgår inte.

Jag tycker att bibliotek kan och ska ha ett utbud som inkluderar både sexism och rasism, men då med en medveten strategi om varför och inte fritt tillgängligt för barn att ta del av utan stöd av vuxna. Detta har ingenting med censur att göra. Som en bekant skrev, det har med att vara vuxen att göra. Jag tycker att Tintin kan finnas på bibliotek, om man bedömer det som relevant. Till och med Tintin i Kongo, om man vet varför man tycker det skulle vara viktigt att ha just den. Och kan hantera frågan om att alla ska känna sig välkomna till biblioteket.

Den som vill veta mer om hur jag uppfattar den här frågan, kan ta och lyssna på Oivvio Polite i radioprogrammet Nordegren & Epstein. Han förklarar så bra sitt förhållningssätt som förälder till svarta barn och deras läsning av rasistisk litteratur. Ta också en titt på hans projekt We are not your motley crew.

Jag är glad att jag under min föräldraledighet har fått nya perspektiv i livet. Kanske inte just de perspektiv som jag kunnat förutse, men det är alltid spännande att utvecklas och lära nytt. Jag tror jag har blivit en bättre bibliotekarie, åtminstone vill jag hoppas det. Fortfarande har jag någon månad på mig innan jag börjar jobba.

3 thoughts on “Med skammens rodnad brännande

  1. “Librarians and governing bodies should maintain that parents—and only parents—have the right and the responsibility to restrict the access of their children—and only their children—to library resources.” http://www.ala.org/advocacy/intfreedom/librarybill/interpretations/freeaccesslibraries
    ”We distinguish between our personal convictions and professional duties and do not allow our personal beliefs to interfere with fair representation of the aims of our institutions or the provision of access to their information resources.” http://www.ifmanual.org/codeethics
    Efter att ha följt diskussionen om Tintingate får jag uppfattningen att yrkesetik är ett okänd begrepp för sorgligt många biblioteksmedarbetare i Sverige. Jag tror att en Banned books week skulle behövas även här. http://www.ala.org/advocacy/banned

Kommentarer inaktiverade.