Läst: Americanah

I oktober kommer den nigerianska författaren Chimamanda Ngozi Adichie till Stockholm och Internationell författarscen på Kulturhuset. Jag tror att jag var en av de första som köpte biljett till evenemanget och jag ser väldigt mycket fram emot att på plats få höra henne tala om sitt författarskap, men förhoppningsvis också om andra ting. Jag har läst det mesta av Adichie och känner att min relation till henne är speciell, eftersom min relation till Nigeria är speciell.

Adichies senaste roman Americanah kommer på svenska i oktober. Men jag kunde inte vänta tills dess med att läsa den. I baksidestexterna och på andra håll där jag sett romanen beskrivas används ord som “vivid characters”, “grand canvas”, “intergenerational epic”. Nu när jag har läst ut boken, så kan jag konstatera att den framförallt handlar om ras. Vad hudfärg och ursprung betyder i olika kontexter, framförallt i USA. Men också i ett land som Nigeria, historiskt förött av kolonialismen, idag under kapitalistisk skövling. En ung demokrati med en växande inhemsk överklass och medelklass.

Bokens huvudkaraktär är igbotjejen Ifemelu, som utan att egentligen ha drömt särskilt mycket om det, lyckas ta sig till USA för att skaffa sig en amerikansk examen. I USA blir hon kvar i 15 år, innan hon återvänder till Nigeria. Ifemelu upptäcker innebörden av att vara svart i det moderna USA. Ett USA som väljer Obama till makten, men som är segregerat. Över detta börjar hon reflektera och startar en blogg, “Raceteenth or Various Observations About American Blacks (Those Formerly Known as Negroes) by a Non-­American Black”, som över tid blir så framgångsrik att hon kan försörja sig på den. Skillnaden mellan att vara svart amerikan och (svart) afrikan är betydlig, vilket Ifemelu på olika sätt erfar och skriver om.

Det är genom bloggen som Ifemelu, och därmed romanförfattaren, ges möjlighet att reflektera över frågor om ras, vithet, diskriminering, värderingar och det specifikt amerikanska i kontrast till nigerianska medelklassvärderingar.

Blogginläggen tycker jag är en av de stora behållningarna av boken. En roman som på andra sätt är traditionell, till exempel i kärlekshistorien som löper som en röd tråd genom boken, blir genom bloggtexterna kritiskt politisk. Romanen startar i en salong för hårflätning. Svarta kvinnors hår har blivit något av en politisk fråga i skärningspunkten mellan parametrar som kön och ras. Från de krav, som finns i Nigeria och andra afrikanska länder, på att håret på flickor och kvinnor måste flätas för att tuktas, till normen i USA som säger att håret behöver slätas ut med kemikalier, för att dess ägare ska kunna gå på en anställningsintervju. Ifemelu sällar sig till rörelsen för naturligt hår. Afrohår är inte vilt, fult eller omöjligt att hantera. Det handlar om att känna sitt eget hår och för människor att sluta fästa värderingar vid svarta kvinnors hår. Se gärna det här klippet med Chimamanda Ngozi Adichie från nigeriansk tv.

Americanah är en roman om kön, ras och klass. Jag har haft svårt att skriva om den, trots att jag tyckte mycket om den. Det är inte min sak som vit kvinna i Sverige att på något vis värdera de erfarenheter som romanen gestaltar, även om de är av stort intresse för mig. Det ska bli spännande att se hur svenska recensenter tar emot romanen. Det går säkert att läsa den på många sätt och jag är nyfiken på om någon på allvar kommer att lyfta Americanahs diskussion om ras, eller om man håller sig till att diskutera formen eller andra aspekter av romanens handling.

Den som väntar på att Americanah ska komma ut på svenska, rekommenderar jag under tiden att läsa bloggarna http://falskheten.blogspot.se/, http://pkmaffia.wordpress.com/ och http://blackgirldangerous.org/.

Americanah