Läst: Americanah

I oktober kommer den nigerianska författaren Chimamanda Ngozi Adichie till Stockholm och Internationell författarscen på Kulturhuset. Jag tror att jag var en av de första som köpte biljett till evenemanget och jag ser väldigt mycket fram emot att på plats få höra henne tala om sitt författarskap, men förhoppningsvis också om andra ting. Jag har läst det mesta av Adichie och känner att min relation till henne är speciell, eftersom min relation till Nigeria är speciell.

Adichies senaste roman Americanah kommer på svenska i oktober. Men jag kunde inte vänta tills dess med att läsa den. I baksidestexterna och på andra håll där jag sett romanen beskrivas används ord som “vivid characters”, “grand canvas”, “intergenerational epic”. Nu när jag har läst ut boken, så kan jag konstatera att den framförallt handlar om ras. Vad hudfärg och ursprung betyder i olika kontexter, framförallt i USA. Men också i ett land som Nigeria, historiskt förött av kolonialismen, idag under kapitalistisk skövling. En ung demokrati med en växande inhemsk överklass och medelklass.

Bokens huvudkaraktär är igbotjejen Ifemelu, som utan att egentligen ha drömt särskilt mycket om det, lyckas ta sig till USA för att skaffa sig en amerikansk examen. I USA blir hon kvar i 15 år, innan hon återvänder till Nigeria. Ifemelu upptäcker innebörden av att vara svart i det moderna USA. Ett USA som väljer Obama till makten, men som är segregerat. Över detta börjar hon reflektera och startar en blogg, “Raceteenth or Various Observations About American Blacks (Those Formerly Known as Negroes) by a Non-­American Black”, som över tid blir så framgångsrik att hon kan försörja sig på den. Skillnaden mellan att vara svart amerikan och (svart) afrikan är betydlig, vilket Ifemelu på olika sätt erfar och skriver om.

Det är genom bloggen som Ifemelu, och därmed romanförfattaren, ges möjlighet att reflektera över frågor om ras, vithet, diskriminering, värderingar och det specifikt amerikanska i kontrast till nigerianska medelklassvärderingar.

Blogginläggen tycker jag är en av de stora behållningarna av boken. En roman som på andra sätt är traditionell, till exempel i kärlekshistorien som löper som en röd tråd genom boken, blir genom bloggtexterna kritiskt politisk. Romanen startar i en salong för hårflätning. Svarta kvinnors hår har blivit något av en politisk fråga i skärningspunkten mellan parametrar som kön och ras. Från de krav, som finns i Nigeria och andra afrikanska länder, på att håret på flickor och kvinnor måste flätas för att tuktas, till normen i USA som säger att håret behöver slätas ut med kemikalier, för att dess ägare ska kunna gå på en anställningsintervju. Ifemelu sällar sig till rörelsen för naturligt hår. Afrohår är inte vilt, fult eller omöjligt att hantera. Det handlar om att känna sitt eget hår och för människor att sluta fästa värderingar vid svarta kvinnors hår. Se gärna det här klippet med Chimamanda Ngozi Adichie från nigeriansk tv.

Americanah är en roman om kön, ras och klass. Jag har haft svårt att skriva om den, trots att jag tyckte mycket om den. Det är inte min sak som vit kvinna i Sverige att på något vis värdera de erfarenheter som romanen gestaltar, även om de är av stort intresse för mig. Det ska bli spännande att se hur svenska recensenter tar emot romanen. Det går säkert att läsa den på många sätt och jag är nyfiken på om någon på allvar kommer att lyfta Americanahs diskussion om ras, eller om man håller sig till att diskutera formen eller andra aspekter av romanens handling.

Den som väntar på att Americanah ska komma ut på svenska, rekommenderar jag under tiden att läsa bloggarna http://falskheten.blogspot.se/, http://pkmaffia.wordpress.com/ och http://blackgirldangerous.org/.

Americanah

Annonser

Distribuerad närvaro

Just nu blir det mer skrivet av mig på andra bloggar än just här. Det är ju så att jag är involverad i en rad yrkesrelaterade bloggar och kanske är det dags att presentera några av dem.

Sociala medier på biblioteken. En relativt nystartad blogg, bara ett drygt år gammal. Bloggen kom till då Biblioteksrådet i Stockholms län tillsatte en arbetsgrupp för att underlätta kunskapsutbytet mellan de olika biblioteken och bibliotekstyperna i länet, just utifrån ämnet sociala medier. Bloggen användes som marknadsföring för och dokumentation av en workshop om strategiarbete med sociala medier, i augusti 2010. Periodvis publiceras fortfarande inlägg på bloggen, i syfte att sprida kunskap och erfarenheter bibliotek emellan. Nu kommer det att publiceras nya inlägg minst fram till jul. T ex idag.

Det virtuella samtalet. Startades i februari 2010, efter att vi som arbetade med samordning av Fråga biblioteket bestämt oss för att gå vidare och skapa någonting nytt av den virtuella referenstjänsten. Det blev Bibblan svarar. Bloggen innehåller både praktisk information till bibliotekarier som arbetar med tjänsten och mer filosofiska och utredande inlägg om virtuellt referensarbete på bibliotek i allmänhet.

Regionbibliotek Stockholms blogg. Startades i oktober 2011 och är alltså helt ny. Här skriver vi som arbetar på Regionbiblioteket om vår verksamhet och om aktuella frågor. Det känns roligt att äntligen ha en blogg integrerad i vår webbplats.

Biblioteksbloggen. En långkörare och klassiker i bibliotekssammanhang, som funnits sedan 2004. Jag själv har dock bara arbetat med bloggen sedan 2007. Biblioteksbloggen har sedan starten presenterat nyheter och webbresurser, omvärldsbevakning i kortfattat format, med målgruppen anställda på folk- och skolbibliotek.

På de här platserna kommer jag i huvudsak att skriva i fortsättningen, i den mån jag skriver. Kanske blir det något inlägg här också, men för BiblioBuster blir det nu en Törnrosasömn på oviss tid. Vi får se vem som väcker henne till liv igen.

Mixed media Sleeping Beauty on Flickr by Melanie Hughes / CC by 2.0

Mixed media Sleeping Beauty on Flickr by Melanie Hughes / CC by 2.0

 

De vi är till för

Nån gång om året brukar det klia i fingrarna kring det jag ska skriva om nu, men jag brukar alltid avstå när det händer. Jag har tänkt att det är bäst att vara tyst, att det är en bra strategi. Men sedan när är tystnad egentligen en bra strategi om man är kritisk till något?

Och så tänker uppenbarligen också upphovspersonerna till det som det här blogginlägget handlar om. Vad jag syftar på är när bibliotekspersonal vädrar missnöje med bibliotekens besökare publikt. De mest lästa i den här kategorin torde vara bloggen ”Arga bibliotekstanten” och ”Bibliotekarier i allmänhet”, en sida på facebook.

När jag pga facebooks nya flödesvisningar ser mer av mina facebookvänners interaktioner, så blir det svårt att undvika att läsa information som jag tidigare aktivt har valt bort, dvs till exempel den nämnda fb-sidan.

Jag tycker att det är fel och känns fel när biblioteksanställda vädrar missnöje med dess besökare publikt. Och jag ska förklara varför, utifrån några kriterier.

Ideologi. Bibliotek (i synnerhet folkbibliotek) är en av de få institutioner i vårt samhälle som är helt öppna för dem som bor här eller besöker landet. Uppdraget är att vara en resurs för alla, med särskilt fokus på barn, funktionsnedsatta och personer med annat förstaspråk. Biblioteket är inte en butik bland många, biblioteket har en viktig funktion för ett öppet och demokratiskt samhälle. Att det finns människor som inte känner sig hemma eller välkomna på biblioteket är i detta perspektiv ett problem.

Makt. Bibliotekarien är en person som har makt. När en person träder in i biblioteket är det bibliotekariernas spelregler som gäller. Bibliotekets personal sitter på såväl kunskapen som välviljan att hjälpa människor att utnyttja bibliotekets resurser. Det skapar ett slags beroendeställning mellan besökare och personal. Makt är till för att användas – på ett bra sätt.

Utifrån den här bakgrunden tycker jag att den bild av bibliotek som framkommer i nämnda webbföreteelser blir problematisk:

Image. På biblioteket arbetar det mest sura tanter som tycker att människor kommer och stör, när bibliotekarierna som bäst sitter vid sina datorer och fritidsgooglar. Precis som vi trodde skrattar bibliotekarier åt människor bakom deras rygg och tycker de är idioter när de inte begriper systemet. När man kommer till biblioteket är man mest till besvär och vill man ha hjälp med något så gäller det att tänka till kring hur man formulerar sig.

Det är idag allt färre som besöker biblioteken. Har biblioteken råd att skrämma bort resten?

Inget av det jag nu har skrivit står i motsättning till följande: Alla människor behöver forum att få vädra missnöje, eventuella kränkningar och få bekräftelse från andra. Biblioteksanställda har låg lön och inte så hög status, vilket kan bidra till att man ofta känner sig missnöjd. Ett sätt att lösa detta kan vara att prata igenom saker och ting på arbetsplatsen. Om det inte går att avsätta särskild tid för genomgång av jobbiga situationer, använd fikarasten! För känslorna måste ventileras. Först då orkar man kanske gå ut i biblioteket med ett leende igen. Det är i mycket en ledningsfråga, men var och en har ett eget ansvar att hitta sätt att lätta på trycket.

Att skriva om det publikt är ett sånt sätt, men ett sätt som jag inte tror är bra för bibliotek och bibliotekarier i längden. För den biblioteksanställde som läser ett fyndigt inlägg på någon av dessa webbplatser kan det också fungera som en ventil. Jag får skratta till av igenkänning och det känns lite bättre. Att de här webbplatserna verkligen fungerar på det viset framgår av deras popularitet.

Men jag tänker på den där tjejen som jag träffade på individuella programmet på en gymnasieskola där jag jobbade. Hon som läste bloggar och vampyrböcker, men som aldrig vågade gå in i biblioteket förrän vi bjöd in henne på fika. Hon som, om hon hamnade på den där roliga och ironiska bloggen, förstod vad vi på biblioteket egentligen tänkte och sa om henne. Hon som inte kunde och som kanske gjorde lite fel när hon skulle låna.

För mig kokar alltihop ner till det – jag vill inte förlora den där tjejen.

Se även ett läsvärt inlägg från i våras på Verklighetens smolk.