Min artikel i BBL

För en månad sedan satte jag mig vid datorn och skrev den här artikeln. Sedan skickade jag in den till Biblioteksbladet 10:2012 och den blev antagen. Jag hade under hösten varit aktiv (på nätet) i att debattera frågan om rasistiska stereotyper i barnlitteratur och på barnbibliotek. Men jag tyckte att i Bibliotekssverige var det tyst, för tyst. Jag ville inte tro att den här frågan betraktades som oviktig och jag kände en stor frustration över situationen. Det gör jag fortfarande. Men då blev det i alla fall den här artikeln, specifikt riktad till bibliotekspersonal. Här är min artikel.

Under hösten har en debatt ägt rum, i traditionella media och på nätet, om Stina Wirséns film och småbarnsböcker om ”Liten Skär och alla små brokiga”, samt tillhörande merchandise. Debatten har specifikt handlat om figuren ”Lilla Hjärtat”.

Före höstens debatt har de flesta saknat en medveten blick på stereotypa bilder av svarta barn. En stereotyp bilds funktion är att överdriva vissa drag för att skapa maximal kontrast i rollen som ”den andre”. Man kan jämföra en stereotyp bild med en trafikskylt eller en toalettsymbol, den är inte en gestaltning av en människa eller en individ, utan ett inlärt grovt förenklat tecken för en slags människa, som lyfter fram och maximerar olikhet, med fokus på det som avskiljer. En stereotyp kommunicerar mest av allt det som den INTE är, det vill säga en individ, en nyanserad beskrivning av en människa. En stereotyp bild är ingen vi – eller någon – identifierar sig som, eller med.

Wirsén och Bonnier Carlsen har på grund av att nödvändig kunskap saknades om den stereotypa bildens betydelse, av misstag skapat några småbarnsböcker med en stereotyp rasistisk bild av svarta barn. När Wirsén och Bonnier Carlsen nu har kunskapen om att figuren ”Lilla Hjärtat” är en typisk pickaninny, det vill säga en internationellt känd rasistisk ikon för svarta människor, har man beslutat att dessa relativt nyproducerade böcker ska sluta säljas.

Därför gör det mig både förvånad och illa till mods att flera bibliotek nu låter de aktuella böckerna stå kvar på barnavdelningarna. Jag undrar vad som har hänt med barnperspektivet på biblioteken.

Jag har förstått att många vill göra dessa böckers existens på biblioteken till en fråga om yttrandefrihet. Yttrandefrihet innebär alla människors rätt att fritt framföra sina åsikter. Yttrandefrihet innebär inte alla författares rätt att få sina böcker representerade på ett barnbibliotek. Biblioteken har urvalskriterier för medier som köps in. När jag läser några stickprov ur medieplaner som jag hittar på nätet är rasism ett av de kriterier som i dessa planer renderar avslag vad gäller inköp.

På folk- och skolbiblioteken är barn och ungdomar enligt Bibliotekslagen en prioriterad grupp. FNs barnkonvention gäller även på biblioteken. Den säger att
• Alla barn har samma rättigheter och lika värde. Ingen får diskrimineras.
• Barnets bästa ska komma i främsta rummet vid alla beslut som rör barn.

Barn har inte samma kunskap och erfarenhet som vuxna. Undersökningar har visat att barn tidigt internaliserar normer av t ex rasistisk karaktär. Barn skuldbelägger sig själva då de möter någon eller något som avsiktligt eller oavsiktligt kränker dem. Därför kan de inte behandlas som om de vore vuxna.

Det som i praktiken har hänt i ”Lilla Hjärtat”-frågan på biblioteken är att man har satt en omtyckt och respekterad barnboksförfattare i ena vågskålen och de svarta barnen i den andra. Här har barnen befunnits väga alltför lätt.

Lena Grönlund lyfter en mycket viktig fråga i sin debattartikel i BBL nr 9:2012. Och det är den omedvetenhet som finns på biblioteken om de normer och föreställningsvärldar vi själva är en del av. Grönlund uppmanar oss att bland annat ställa frågan ”Hur påverkar vithet det bibliotek jag är verksam på?”. När vi väl ställer normkritiska frågor och rannsakar oss själva efter svaren, blir det omöjligt att definiera en grupp barn som mindre viktig än en annan, baserat på hudfärg.

Min önskan är att man på biblioteken korrigerar de felaktiga inköp som gjorts och magasinerar eller gallrar småbarnböckerna med ”Lilla Hjärtat”. Låt alla barn få känna sig prioriterade på barnbiblioteket!

Anna-Stina Takala
bibliotekarie och förälder till ett afrosvenskt barn

Om du vill lägga kommentarer till den här artikeln, gör det gärna där den ursprungligen publicerades, Biblioteksbladet.

Med skammens rodnad brännande

Det var visst svårt att dra igång den här bloggen igen. Att hitta tid att skriva är svårt och jag har heller inte hittat några frågor i biblioteksdiskursen som engagerar mig tillräckligt för att jag ska vilja tillföra mitt eget perspektiv till dem.

Men de senaste veckornas debatter om hur svarta människor avbildas i konsten/litteraturen har ändrat på det. Det faktum att jag numera själv har ett svart barn har ändrat på det.

När debatten om Tintins vara eller inte vara på Kulturhusets bibliotek häromdagen rasade över som en skogsbrand, för snabb för traditionella (tryckta) medier att hänga med i, så mindes jag att det inte var längesedan ungefär samma debatt fördes om samma böcker. Böckerna har f ö debatterats många gånger.

2007 skrev jag själv i denna blogg om det krav som då kom från Afrosvenskarnas riksförbund att plocka bort Tintin i Kongo från Sveriges bibliotek. När jag läser vad jag skrev då, så kan jag se att jag egentligen inte har ändrat åsikt. Jag tycker inte nu att Tintin i Kongo ska finnas på bibliotekens barnavdelningar, men jag tycker att boken ska få finnas på bibliotek. Och så tyckte jag då också.

Men det som får skammen att hetta i kinderna är den totala brist på andra perspektiv än min egen vita medeklassblick, som blogginlägget från 2007 visar. Jag skäms för ord som ”censur” och ”ett samtal om rasism i vårt samhälle”. Jag har hört så många säga de senaste dagarna att vi ska föra ett samtal om rasism istället för att plocka bort böcker. Jag undrar bara när det samtalet ska börja. Och vem som ska föra det. De som hävdar att Tintin inte är rasistisk litteratur? De som hävdar att barn måste få möta historiska bilder av hur ”vi” har sett på svarta?

Jag inser att filmer som ”Liten Skär och alla brokiga” hade just ett sådant anslag, att diskutera rasism, eftersom ”vi” nu pratar så ofta om att detta behövs. Problemet är ju bara svårigheten att hitta det perspektiv som inkluderar alla. Knappt en enda röst från människor som mig, vit kulturell medelklass, har tänkt sig detta ”samtal om rasism” utifrån någon annan grupp än sig själva. Det handlar om att utbilda vita barn om rasism.

Sen finns det ju alla de andra. Dit jag numera måste räkna mig själv, för att kunna stå på mitt eget barns sida. Det är våra barn som upptäcker rasistiska bilder som förhånar just dem i skolbiblioteket/barnbiblioteket. Det är deras utseende som karikeras, bilder som deras dagis- och skolkompisar också fritt kan ta del av utan närvarande vuxna. Näring till glåpord och nedsättande kommentarer (jo, självklart förekommer det).

Jag tycker inte att barn är vuxna. Jag tycker att vissa typer av innehåll inte ska vara fritt tillgängligt för barn utan överinseende av vuxna. Det gäller t ex våld, rasism och sexism. Alla vuxna i debatten talar sig varma för samtalet om rasism, men vilka finns där för både vita och svarta barn, när ungarna sitter där på bibblan med Tintin i Kongo uppslagen framför sig? Hur många bibliotek driver t ex bokcirklar om rasism? Det är kanske dags att börja med det nu, för Tintin i Kongo finns fortfarande på de flesta svenska folkbibliotek, enligt databasen Bibliotek.se. Om de finns på barnavdelningen eller ej, framgår inte.

Jag tycker att bibliotek kan och ska ha ett utbud som inkluderar både sexism och rasism, men då med en medveten strategi om varför och inte fritt tillgängligt för barn att ta del av utan stöd av vuxna. Detta har ingenting med censur att göra. Som en bekant skrev, det har med att vara vuxen att göra. Jag tycker att Tintin kan finnas på bibliotek, om man bedömer det som relevant. Till och med Tintin i Kongo, om man vet varför man tycker det skulle vara viktigt att ha just den. Och kan hantera frågan om att alla ska känna sig välkomna till biblioteket.

Den som vill veta mer om hur jag uppfattar den här frågan, kan ta och lyssna på Oivvio Polite i radioprogrammet Nordegren & Epstein. Han förklarar så bra sitt förhållningssätt som förälder till svarta barn och deras läsning av rasistisk litteratur. Ta också en titt på hans projekt We are not your motley crew.

Jag är glad att jag under min föräldraledighet har fått nya perspektiv i livet. Kanske inte just de perspektiv som jag kunnat förutse, men det är alltid spännande att utvecklas och lära nytt. Jag tror jag har blivit en bättre bibliotekarie, åtminstone vill jag hoppas det. Fortfarande har jag någon månad på mig innan jag börjar jobba.

Kloka ord i efterdyningarna

Efter terrorattentatet i Norge för två veckor sedan har samtalen tagit olika spår. Några av dem handlar om hur man ska bemöta hatet på bästa sätt. Några andra om hur man undviker att terroristen själv ska få styra den bild som ges av honom och som reproduceras i media och på nätet. Jag tänkte försöka mig på att sammanfatta litegrann av detta.

Jag är väldigt barnslig av mig, så jag tycker att Nikke Lindqvists initiativ Bemöta terrorn med ett hånfullt skratt, dvs att publicera bilder av t ex bajs på nätet och döpa dem till terroristens namn, var en handling i min smak. Nikke Lindqvist är sökmotoroptimeringskonsult och expert på hur man skapar synlighet i t ex Googles sökresultat.

Lindqvist fick senare kritik av bl a Brit Stakston; är det här att försvara demokratin, att manipulera med sökresultat på nätet? Jag kan förstå Brit Stakstons argument, men som Lindqvist säger, Google är inte ett demokratiskt verktyg. Att motverka terroristens manipulation av vår bild av honom med egna manipulationer, det är i mitt tycke ETT sätt att hindra att hans världsbild kan spridas obehindrat. Varför är det han som ska få bestämma den bild som återges? Det är inte automatiskt demokrati att låta massmördare och terrorister stå oemotsagda och icke motarbetade. Anders Behring Breiviks manifest har också blivit utsatt för manipulation på nätet, som ett sätt att motverka denne massmördares syfte att sprida sina idéer.

Kan man bemöta terroristen Anders Behring Breivik med en bild på en katt? Kanske.

Anders Behring Breivik

Anders Behring Breivik

Många har också talat om kommentarsfältshatet, som kanske har eskalerat efter terrordådet. Åtminstone har det blivit tydligare. Personer som sympatiserar med ABB har givit sig tillkänna i kommentarsfälten till nättidningarnas artiklar. Någon tidning har valt att helt stänga av möjligheten till kommentarer, andra att moderera hårdare och ta bort möjligheten till anonymitet.

Förmiddagens avsnitt av P1s program Medierna handlar om just detta och där intervjuas bl a Anders Mildner, som tidigare skrivit bra om hur kommentarsfälten kan hanteras, Den goda läsarkontakten i Sydsvenskan. Jag har ofta varit förvånad över att tongivande journalister anser sitt arbete avslutat då de väl har publicerat sin text. Aldrig har jag sett en journalist diskutera sina publicerade texter varken på sin tidnings webbplats eller i någon blogg. Anders Mildner menar att det måste till en kultur- och beteendeförändring här. Lösningen är inte att tvinga bort anonymiteten, utan istället att finnas där och ta debatten.

Man kan ofta undra varför det finns kommentarsmöjligheter på tidningarnas webbar. Man kan ställa sig motsvarande fråga om t ex ett biblioteks webbplats, tycker jag. Ledningen för tidningen/biblioteket har kommit så långt att man har förstått att det förväntas interaktivitet, ”folk måste få säga vad de tycker”, för det gillar de ju och då får man många besök. Men väldigt få har tankar kring hur detta egentligen ska användas och varför detta öht skulle vara viktigt. VARFÖR vill man skapa dialog och om vad? När denna fråga kan besvaras, då är man redo att öppna kommentarsfälten fria, tycker jag.

Den sista text jag vill tipsa om idag är piratpartisten Anna Trobergs artikel Anonymiteten på nätet livsviktig. För den som känner sig annorlunda kan nätets erbjudande om anonymitet vara det som gör att man lyckas hitta till likasinnade. Lyckas hitta sammanhang där man känner sig hemma och ok. Troberg skriver om hur biblioteket var den enda platsen att hitta identifikation under uppväxten, på bladen mellan inbundna pärmar. Men idag finns internet med oändliga möjligheter för unga och gamla. Min önskan skulle kanske vara att biblioteket fortsätter att vara relevant för alla som känner sig marginaliserade och har svårt att hitta ”hem”. Min tro på att biblioteken kan fortsätta stå för det smala och specifika står fast. Men jag tycker inte alltid att vi är så bra på att jobba med de delarna på biblioteken. Men vi har alla chanser att betyda något.