Att fortsätta tro

Jag läste nånstans på nätet att katastrofer som den i Norge inte går att undvika. Det finns inga sätt att stoppa galningar som bestämmer sig för att genomföra illdåd.

Men jag säger att det kan gå. Kanske inte så länge vi betraktar det som hänt i Norge som ett irrationellt verk av en galning, men när vi ser mönster och individers kopplingar till strömningar i samhället. Likt många andra som mördat i en förvriden ideologis namn, kan man i det här fallet dra paralleller till ett nordiskt samhälle där intoleransen vunnit allt mer politisk mark.

I sin bok om Lasermannen pekar Gellert Tamas på hur den rådande tidsandan legimerade morden, i mördarens ögon. Känslan av tyst (eller uttalat) samtycke till att det är rätt att ”plocka bort” oönskade individer var närvarande. Paralleller till händelserna i Norge finns att hitta i samhällsklimatet.

Jag menar som sagt att det går att göra något. För en stund sedan läste jag ett uttalande av Eskil Franke, överintendent vid Forum för levande historia, som på ett bra sätt sammanfattar det ansvar som var och en av oss har.

Vi påminns på nytt om att den öppna och levande demokratin varje dag måste återerövras när krafter vill stjäla den för sina egna syften. Låt oss därför i ord och handling bli än mer medvetna och uthålliga i denna dagliga kamp. Alla, ja alla, bidrar i vardagen med sin hållning, sin attityd, sina ord och handlingar. Ingen är åskådare i demokratin utan vi alla är fullt delaktiga på den plats och i det sammanhang vi verkar. Det är det som gör den levande demokratin till ett nätverk som varken kan bombas eller skjutas sönder.

Det är lätt att tro att ”nån annan” har ansvaret för hur vårt samhälle ska bli. Men att antingen ignorera eller ta ställning mot den smygrasistiska kommentaren i vardagen, kan bli det som i slutändan avgör.

Boken Lasermannen : en berättelse om Sverige finns på jättemånga svenska bibliotek. Att läsa väl genomtänkta och underbyggda texter gör oss bättre rustade att förstå vår omgivning.

Uppdatering 3 augusti 2011: Nu har Gellert Tamas själv skrivit om ämnet i Ab.

Annons

Biblioteken och det öppna samhället

Såhär dagarna efter de fruktansvärda dåden i Norge känner jag mig stum. Jag har förstått att det är fler som inför omöjligheten att ta in vad som hänt, har svårt att finna något som känns lämpligt att säga. Ett ensamt ljus brann i vårt fönster igår kväll, som minne av de som dödats och skadats i de två attentaten i fredags eftermiddag.

Många har berörts illa av hur information och desinformation har spridits på nätet och nu tänker jag ffa på twitter. I viljan att vara först med spektakulära fakta, att vara en del i nyhetsflödet, har källkritiken ofta fått stryka på foten. Många har velat prata om och kommentera det som hänt, vilket förmodligen är ett naturligt mänskligt beteende.

Och vi ska prata om detta, det är viktigt. Jag funderar över bibliotekens uppgift när sådant här händer, den roll som biblioteken kan spela i ett samhälle där intolerans och främlingsfientlighet har vunnit mark i samtliga nordiska länder. För mig är folkbiblioteket en av de institutioner som är viktigast i ett öppet demokratiskt samhälle. En möjlighet att bilda sig, att bygga den kunskap som är viktig för att själv kunna verka i och för ett demokratiskt samhälle. På biblioteket ska informationen vara fri. Men vad menar vi med det?

Jag tänker på en diskussion som ägde rum på den nationella e-postlistan Biblist under juni och juli i år. Diskussionen gällde huruvida bibliotek ska köpa in en bok som heter Världsmästarna eller ej. Det är mycket intressant att gå in och ta del av de olika argument som framförs.

Trådstartaren ställer en fråga angående hur andra bibliotek hanterar situationen när de får inköpsförslag på den aktuella boken. Boken har recenserats av BTJ, bl a enligt följande:

Världsmästarna är en 435 sidor lång indignerad insändare om hur Sverige tack vare hycklande politiker med en ”patologisk godhet” sålt ut vårt land till invandrare som plundrar, våldtar och berövar oss vår kultur. Genom ”snyftjournalistik” skall vi mer eller mindre tvingas till denna ”extrema” massinvandring. Retoriken i boken är också den extrem. Den är extremt onyanserad.

På basis av att det i den aktuella kommunen finns ”ett nämndbeslut på att vi inte ska köpa in medier som underblåser främlingsfientlighet”, köper inte just detta folkbibliotek in boken.

Ett svar på frågan lyfter fram vikten av att bibliotekarierna bibehåller sin ”politiska medvetenhet”. Det är bara bibliotekarierna själva som har ”rätt att och förmåga att bedöma vad som ska köpas in”.

Nästa röst hävdar ”dock tror jag vi måste lita lite mer på våra låntagare […] Främlingsfientlighet bekämpas inte genom bannlysning, snarare genom öppenhet och dialog.”

Den röst som hörs i nästa inlägg definierar folkbibliotekets uppdrag såhär: ”Yttrande- och tryckfrihet innebär inte att våra gemensamma bibliotek ska finansiera främlingsfientliga alster genom inköp.”

Ytterligare en person i debatten menar följande: ”Det är inte bibliotekens roll att vara vakthundar. Bibliotekens roll är att spegla hela spektrat av åsikter så länge dessa inte är straffbara.”

Det är alltså i huvudsak två sidor som utkristalliserar sig. En sida som menar att folkbibliotekets uppdrag bäst utförs genom att alla texter måste vara möjliga att ta del av på biblioteket. Den andra sidan hävdar istället att det inte är bibliotekets uppdrag att tillhandahålla texter som pläderar mot demokrati och öppenhet. Att biblioteken lokalt ingår i ett politiskt system som kan ta ställning mot den här typen av yttringar och att det också ingår i bibliotekariens yrkesroll att verka mot sådana här krafter.

Parallellt med den här debatten pågår en annan, på bloggen Politiskt inkorrekt. Man uppmanar här till en kampanj för att få in den aktuella boken på alla bibliotek. Vilket förmodligen är orsaken till att diskussionen på Biblist startades till att börja med. Olika strategier för att lyckas med föresatserna att få biblioteken att köpa boken diskuteras. Stora oklarheter kring vad som gäller verkar föreligga, vilket bl a det här citatet belyser:

Om man köper en bok och donerar den till ett bibliotek, är biblotanterna skyldig att lägga upp boken för utlåning? Är det någon som vet hur reglerna är?

I Sverige finns ingen central styrning av folkbiblioteken. Sveriges folkbibliotek är kommunalt finansierade och styrda. Det finns en bibliotekslag, men den stipulerar i princip bara att det ska finnas folkbibliotek i varje kommun. De biblioteksanställda har i allmänhet mycket stor frihet att själva bestämma vad som ska köpas in eller inte. Det vanligaste politiska beslutet i en kommun vad gäller bibliotekens inköp, handlar förmodligen om vilka olika medieformat som ska få lånas ut. I alla kommuner får man t ex inte låna ut film, med hänvisning till konkurrenssituation med den lokala videouthyraren.

Ska biblioteken köpa in ”allt” eller ska det finnas restriktioner? Det tycker inte jag att man en gång för alla kan ge ett svar på. Det är viktigt att biblioteken kan ge tillgång till sådant som kan vara svårt att få tag i på annat håll, att spegla en mångfald av åsikter och röster. Men lika viktigt är det att det på biblioteket finns en medveten strategi kring vad man köper in och inte. Det som man bedömer vara ”skit”, för att citera en deltagare i Biblist-debatten, ska det prioriteras på grund av att vissa politiska strömningar vill sprida sin ideologi i samhället?

Egentligen kokar det ner till, hur verkar folkbiblioteket bäst för öppenhet och demokrati? Och där måste vi biblioteksanställda börja hos oss själva. Har vi på fötterna när vi nekar ett bokinköp? Som framgår på bloggen Politiskt inkorrekt, har det svamlats en del på biblioteken när inköpsförslaget har kommit. Ska man inte köpa boken, så måste man tydligt motivera varför. Som t ex i det första fallet, att ett politiskt beslut tagits i nämnden. I avsaknad av riktlinjer från sina politiker måste biblioteket (inköpsansvariga/chef) själv kunna fatta beslut. Det ingår i vår kompetens, som en av debattörerna hävdar, att kunna avgöra de här frågorna.

Men grunden för att kunna fatta de här besluten måste vara en diskussion på det lokala biblioteket kring bibliotekets ställningstaganden. Det finns väl få diskussioner som är så intressanta som var brytpunkter för inköp eller ej går. För mig är det egentligen mindre intressant vad varje enskild diskussion mynnar ut i lokalt. Huvudsaken är att den har ägt rum och vad vi, just här, menar med att bibliotekets roll i ett demokratiskt samhälle är viktig.

Och personligen är jag rädd. Rädd att hat och intolerans ska få ta över. Det får aldrig hända.

Lunchträdet av Anna-Stina / CC by 2.0

Lunchträdet av Anna-Stina / CC by 2.0

Nu fortsätter vi med digital delaktighet

Nu startar ett nationellt projekt som syftar till att öka den digitala delaktigheten i Sverige, inom ramen för Digidel2013-kampanjen. Det är kursen Delning.nu, där alla invånare i Sverige är välkomna att lära sig lite mer om sociala medier. Det enda som krävs är förkunskaper i form av viss datorvana och någon liten vana vid att surfa på nätet. Såhär skriver Sandra Sporrenstrand, som är projektledare för kursen:

Vad är syftet med att lära sig sociala medier?

Det finns flera. Tjänsterna i sig är användbara på olika sätt. Det kan handla om att hålla kontakt med vänner och bekanta (t.ex. genom Facebook), enkelt hålla sig uppdaterad (t.ex. genom Twitter, bloggar, nyhetstjänster) eller underlätta vardaglig informationssökning (t.ex. genom uppslagsverket Wikipedia, Googles kartor och översättningsfunktion, bibliotekens hemsidor). Tjänsterna innebär att du bidrar till innehållet, gör din röst hörd, deltar i diskussioner eller är kreativ och deltagande på andra sätt. Som en bonus ger övningen nya färdigheter – har du provat på sociala medier kan du lättare ta dig an många andra e-tjänster.

Projektet är en fortsättning på förra årets projekt/kurs om Sociala medier, som jag själv ledde i Stockholms län. Det nya projektet är nationellt och runt 30 folkbibliotek över hela landet har anmält intresse för att i anslutning till kursen ge handledning i det fysiska biblioteket. Vi gör vår andel för målet att öka antalet digitalt delaktiga med 500 000 personer till 2013. Och vi gör det inom vår nisch, dvs inte grundläggande datorkunskap eller myndighetsinriktad informatonssökning, utan med fokus på social samhörighet, känsla av tillhörighet. En utvärdering av förra årets projekt går att läsa här [pdf]. Som förut är det siftelsen .SE som finansierar satsningen.

I slutet av den här månaden samlar vi de bibliotek som vill delta i projektet, dels till en träff i Göteborg (28 mars) och en träff i Stockholm (1 april). Vill du vara med? Kontakta sandra.sporrenstrand@stockholm.se

Delning.nu