Bibliotek och yttrandefrihet – en konkretisering

I torsdags deltog jag i ett seminarium på årets bokmässa, kallat ”Professionellt urval: nytänk, normkritik, bevarande eller censur?”. Seminariet arrangerades av DIK, mot bakgrund av den debatt som under det senaste året har förts om barnböcker med rasistiskt innehåll på biblioteken. På seminariet talade jag om vikten av att konkretisera vad man menar med stora ord som till exempel yttrandefrihet, som i debatten har använts lite som ett tillhygge att slå åsiktsmotståndare i huvudet med. Jag försökte också ge vissa exempel, men tyckte inte jag lyckades så bra med det. Andra seminarieåhörare verkar ha tyckt detsamma. Därför tänkte jag nu konkretisera vad yttrandefrihet skulle kunna vara för något, i verksamhet på biblioteken.

Låt mig starta genom att använda upplevelser på just bokmässan som ett slags fond. När jag och min kollega strosade runt bland montrarna på torsdagen, upptäckte vi att vi passerade en monter för partiet Sverigedemokraterna. Det var första gången som jag såg SD på mässan och jag blev ganska paff och samtidigt illa tillmods. Sverigedemokraterna har en kulturpolitik som går ut på att kulturell verksamhet som enligt partiet definieras som ”mångkultur” ska läggas ned och att pengarna istället ska överföras till  vad man kallar för ”svenskt kulturarv”. Bland annat vill man avskaffa Världskulturmuseerna. Läs t ex diskussion i Fornvännen. Andra delar av deras politik går ut på att kraftigt minska invandringen, då man anser att människor från andra delar av världen inte hör hemma i Sverige. Trots partiets försök att minimera eller maskera rasistiska utspel från dess medlemmar, finns det idag många som inte tvivlar på att SD är ett rasistiskt parti.

En bekant till mig som besökte mässan, var omskakad då vi träffade på varandra i vimlet. ”Såg du SD:s monter?” frågade hen mig. Min bekant är själv svart och berättade hur illa berörd hen kände sig av att en av de första montrarna som hen såg tillhörde SD. Därtill bemannades montern av en person som min bekant kände igen från sitt vardagsliv, men inte visste hyste de åsikterna. Förrän nu. Att se dessa representanter för krafter som vill ha ut min bekant från landet, lade sordin på hens mässbesök. För när man diskuterar frågeställningar som ”Hur många invandrare tål Sverige?”, finns det de ibland oss som blir direkt berörda in på bara skinnet. Det är deras människovärde och existensberättigade som diskuteras, som om det vore en fråga i paritet med mer pengar till vården eller skolan.

Att vara den vars människovärde diskuteras och ifrågasätts kan innebära rädsla, att känna sig utesluten från majoritetssamhället och det innebär en högre risk för ohälsa. Att känna sig utsatt skapar inte någon bra grund för yttrandefrihet. Visst, formellt sett har alla samma möjligheter att uttrycka sig, men i praktiken blir det svårare för den som i många sammanhang känner sig ifrågasatt och förminskad.

Min uppfattning när det gäller yttrandefrihet är att den ska värnas, men inte utan att man konkretiserar vems yttrandefrihet vi då menar specifikt, samt varför och på vilka sätt vi på folkbiblioteken kan göra det.

Bibliotekslagen är tydlig på punkten att barn, personer med funktionsnedsättningar och personer med andra modersmål än svenska, samt snart även nationella minoriteter, ska prioriteras i folkbiblioteksarbetet. Det ger ett starkt stöd för arbete med yttrandefrihetsfrågor för just dessa grupper. Är det en förutsättning för att få komma till tals på biblioteket att man är en ”riktig författare”? Det vill säga, att ha fått en bok utgiven på förlag samt passerat bibliotekens alla inköpskanaler, för att få komma i åtnjutande av yttrandefrihet på bibliotek? (Lämnar just nu e-boksdiskussionen därhän.)

Jag menar att folkbibliotekets roll inte bara är att se till att människor blir (relativt passiva) mottagare av litteratur, utan också får möjligheter att själva uttrycka sig. Att utöva rätten att yttra sig, via en offentlig plats som folkbibliotek. Jag vill gärna ge exempel på några verksamheter som stärker just detta arbete på biblioteken.

Måste man vara författare för att hålla på med skrivande på bibliotek? En ny bok om att arbeta med ungdomar och skrivande på bibliotek. Digital delaktighet. Att kunna använda sig av datorer och själv skapa innehåll på webben är idag ett viktigt medel för att kunna göra sig hörd i samhällsdebatten. Öppen scen för det fria ordet. Att bjuda in föreningar, människor med specialkunskaper etc, för samtal och dialog gör biblioteket till ett viktigt rum för yttrandefrihet i lokalsamhället. Språkcaféer. Poetry slam. Och mycket mer.

Att tvärtom skapa otrygghet i biblioteksrummet motverkar yttrandefrihet, som jag ser det. Särskilt när det handlar om barn, som inte har samma möjlighet att värja sig eller att tänka källkritiskt som vuxna har. Jag känner familjer som idag undviker att besöka sitt lokala bibliotek, därför att när de går in på barnavdelningen står småbarnsböckerna med ”lilla hjärtat” på greppvänligt avstånd för deras små barn. Jag tillhör själv en av de familjer som kraftigt ransonerat biblioteksbesöken det senaste året, vilket skär i en bibliotekariesjäl. Men sist vi besökte vårt lokala bibliotek stod Gul! uppställd precis bredvid soffan för sagoläsning. Trots min dialog med lokal personal finns det ingen som helst chans att ändra på att den boken ska stå där, hos de riktigt små barnen, eftersom det är centralt bestämt. När man väljer att exponera barnböcker med rasistiskt innehåll (avsiktligt eller oavsiktligt är oväsentligt i sammanhanget), så väljer man samtidigt bort annat, som vissa målgrupper. I det läget så blir det förstås den ”riktiga författarens” yttrandefrihet som premieras. Och det kan man ju som bibliotek välja att göra, men viktigt att veta vad man då väljer bort.

Att arbeta för en jämlik yttrandefrihet, tycker jag känns som en viktig fråga för folkbibliotek. Såhär skriver Mänskliga rättigheter – regeringens webbplats om mänskliga rättigheter om yttrandefrihet.

Yttrandefriheten tillhör tillsammans med bl.a. åsiktsfriheten de mest grundläggande fri-och rättigheterna i ett demokratiskt samhälle. Möjligheten att uttrycka sin åsikt och bilda opinion i olika frågor har länge ansetts vara en viktig förutsättning för att de politiska processerna ska fungera på ett demokratiskt sätt. Åsiktsfriheten är obegränsad, medan rätten att fritt uttrycka sin mening kan begränsas och måste utövas under särskilt ansvar, exempelvis av hänsyn till andras fri- och rättigheter. Det fria ordet kan orsaka skada, till exempel genom att upplevas som kränkande, hetsa till diskriminering eller våldshandlingar, eller genom att röja uppgifter som får negativa konsekvenser antingen för enskilda eller för samhället som helhet. Yttrandefriheten har med andra ord vissa gränser.

Jag får återkomma till andra stora ord som demokrati och censur i ett senare inlägg.

(Jag väljer att inte ge möjligheten att kommentera här, då jag varken har tid eller lust med att moderera kommentarer.)

Annonser

Min artikel i BBL

För en månad sedan satte jag mig vid datorn och skrev den här artikeln. Sedan skickade jag in den till Biblioteksbladet 10:2012 och den blev antagen. Jag hade under hösten varit aktiv (på nätet) i att debattera frågan om rasistiska stereotyper i barnlitteratur och på barnbibliotek. Men jag tyckte att i Bibliotekssverige var det tyst, för tyst. Jag ville inte tro att den här frågan betraktades som oviktig och jag kände en stor frustration över situationen. Det gör jag fortfarande. Men då blev det i alla fall den här artikeln, specifikt riktad till bibliotekspersonal. Här är min artikel.

Under hösten har en debatt ägt rum, i traditionella media och på nätet, om Stina Wirséns film och småbarnsböcker om ”Liten Skär och alla små brokiga”, samt tillhörande merchandise. Debatten har specifikt handlat om figuren ”Lilla Hjärtat”.

Före höstens debatt har de flesta saknat en medveten blick på stereotypa bilder av svarta barn. En stereotyp bilds funktion är att överdriva vissa drag för att skapa maximal kontrast i rollen som ”den andre”. Man kan jämföra en stereotyp bild med en trafikskylt eller en toalettsymbol, den är inte en gestaltning av en människa eller en individ, utan ett inlärt grovt förenklat tecken för en slags människa, som lyfter fram och maximerar olikhet, med fokus på det som avskiljer. En stereotyp kommunicerar mest av allt det som den INTE är, det vill säga en individ, en nyanserad beskrivning av en människa. En stereotyp bild är ingen vi – eller någon – identifierar sig som, eller med.

Wirsén och Bonnier Carlsen har på grund av att nödvändig kunskap saknades om den stereotypa bildens betydelse, av misstag skapat några småbarnsböcker med en stereotyp rasistisk bild av svarta barn. När Wirsén och Bonnier Carlsen nu har kunskapen om att figuren ”Lilla Hjärtat” är en typisk pickaninny, det vill säga en internationellt känd rasistisk ikon för svarta människor, har man beslutat att dessa relativt nyproducerade böcker ska sluta säljas.

Därför gör det mig både förvånad och illa till mods att flera bibliotek nu låter de aktuella böckerna stå kvar på barnavdelningarna. Jag undrar vad som har hänt med barnperspektivet på biblioteken.

Jag har förstått att många vill göra dessa böckers existens på biblioteken till en fråga om yttrandefrihet. Yttrandefrihet innebär alla människors rätt att fritt framföra sina åsikter. Yttrandefrihet innebär inte alla författares rätt att få sina böcker representerade på ett barnbibliotek. Biblioteken har urvalskriterier för medier som köps in. När jag läser några stickprov ur medieplaner som jag hittar på nätet är rasism ett av de kriterier som i dessa planer renderar avslag vad gäller inköp.

På folk- och skolbiblioteken är barn och ungdomar enligt Bibliotekslagen en prioriterad grupp. FNs barnkonvention gäller även på biblioteken. Den säger att
• Alla barn har samma rättigheter och lika värde. Ingen får diskrimineras.
• Barnets bästa ska komma i främsta rummet vid alla beslut som rör barn.

Barn har inte samma kunskap och erfarenhet som vuxna. Undersökningar har visat att barn tidigt internaliserar normer av t ex rasistisk karaktär. Barn skuldbelägger sig själva då de möter någon eller något som avsiktligt eller oavsiktligt kränker dem. Därför kan de inte behandlas som om de vore vuxna.

Det som i praktiken har hänt i ”Lilla Hjärtat”-frågan på biblioteken är att man har satt en omtyckt och respekterad barnboksförfattare i ena vågskålen och de svarta barnen i den andra. Här har barnen befunnits väga alltför lätt.

Lena Grönlund lyfter en mycket viktig fråga i sin debattartikel i BBL nr 9:2012. Och det är den omedvetenhet som finns på biblioteken om de normer och föreställningsvärldar vi själva är en del av. Grönlund uppmanar oss att bland annat ställa frågan ”Hur påverkar vithet det bibliotek jag är verksam på?”. När vi väl ställer normkritiska frågor och rannsakar oss själva efter svaren, blir det omöjligt att definiera en grupp barn som mindre viktig än en annan, baserat på hudfärg.

Min önskan är att man på biblioteken korrigerar de felaktiga inköp som gjorts och magasinerar eller gallrar småbarnböckerna med ”Lilla Hjärtat”. Låt alla barn få känna sig prioriterade på barnbiblioteket!

Anna-Stina Takala
bibliotekarie och förälder till ett afrosvenskt barn

Om du vill lägga kommentarer till den här artikeln, gör det gärna där den ursprungligen publicerades, Biblioteksbladet.

Med skammens rodnad brännande

Det var visst svårt att dra igång den här bloggen igen. Att hitta tid att skriva är svårt och jag har heller inte hittat några frågor i biblioteksdiskursen som engagerar mig tillräckligt för att jag ska vilja tillföra mitt eget perspektiv till dem.

Men de senaste veckornas debatter om hur svarta människor avbildas i konsten/litteraturen har ändrat på det. Det faktum att jag numera själv har ett svart barn har ändrat på det.

När debatten om Tintins vara eller inte vara på Kulturhusets bibliotek häromdagen rasade över som en skogsbrand, för snabb för traditionella (tryckta) medier att hänga med i, så mindes jag att det inte var längesedan ungefär samma debatt fördes om samma böcker. Böckerna har f ö debatterats många gånger.

2007 skrev jag själv i denna blogg om det krav som då kom från Afrosvenskarnas riksförbund att plocka bort Tintin i Kongo från Sveriges bibliotek. När jag läser vad jag skrev då, så kan jag se att jag egentligen inte har ändrat åsikt. Jag tycker inte nu att Tintin i Kongo ska finnas på bibliotekens barnavdelningar, men jag tycker att boken ska få finnas på bibliotek. Och så tyckte jag då också.

Men det som får skammen att hetta i kinderna är den totala brist på andra perspektiv än min egen vita medeklassblick, som blogginlägget från 2007 visar. Jag skäms för ord som ”censur” och ”ett samtal om rasism i vårt samhälle”. Jag har hört så många säga de senaste dagarna att vi ska föra ett samtal om rasism istället för att plocka bort böcker. Jag undrar bara när det samtalet ska börja. Och vem som ska föra det. De som hävdar att Tintin inte är rasistisk litteratur? De som hävdar att barn måste få möta historiska bilder av hur ”vi” har sett på svarta?

Jag inser att filmer som ”Liten Skär och alla brokiga” hade just ett sådant anslag, att diskutera rasism, eftersom ”vi” nu pratar så ofta om att detta behövs. Problemet är ju bara svårigheten att hitta det perspektiv som inkluderar alla. Knappt en enda röst från människor som mig, vit kulturell medelklass, har tänkt sig detta ”samtal om rasism” utifrån någon annan grupp än sig själva. Det handlar om att utbilda vita barn om rasism.

Sen finns det ju alla de andra. Dit jag numera måste räkna mig själv, för att kunna stå på mitt eget barns sida. Det är våra barn som upptäcker rasistiska bilder som förhånar just dem i skolbiblioteket/barnbiblioteket. Det är deras utseende som karikeras, bilder som deras dagis- och skolkompisar också fritt kan ta del av utan närvarande vuxna. Näring till glåpord och nedsättande kommentarer (jo, självklart förekommer det).

Jag tycker inte att barn är vuxna. Jag tycker att vissa typer av innehåll inte ska vara fritt tillgängligt för barn utan överinseende av vuxna. Det gäller t ex våld, rasism och sexism. Alla vuxna i debatten talar sig varma för samtalet om rasism, men vilka finns där för både vita och svarta barn, när ungarna sitter där på bibblan med Tintin i Kongo uppslagen framför sig? Hur många bibliotek driver t ex bokcirklar om rasism? Det är kanske dags att börja med det nu, för Tintin i Kongo finns fortfarande på de flesta svenska folkbibliotek, enligt databasen Bibliotek.se. Om de finns på barnavdelningen eller ej, framgår inte.

Jag tycker att bibliotek kan och ska ha ett utbud som inkluderar både sexism och rasism, men då med en medveten strategi om varför och inte fritt tillgängligt för barn att ta del av utan stöd av vuxna. Detta har ingenting med censur att göra. Som en bekant skrev, det har med att vara vuxen att göra. Jag tycker att Tintin kan finnas på bibliotek, om man bedömer det som relevant. Till och med Tintin i Kongo, om man vet varför man tycker det skulle vara viktigt att ha just den. Och kan hantera frågan om att alla ska känna sig välkomna till biblioteket.

Den som vill veta mer om hur jag uppfattar den här frågan, kan ta och lyssna på Oivvio Polite i radioprogrammet Nordegren & Epstein. Han förklarar så bra sitt förhållningssätt som förälder till svarta barn och deras läsning av rasistisk litteratur. Ta också en titt på hans projekt We are not your motley crew.

Jag är glad att jag under min föräldraledighet har fått nya perspektiv i livet. Kanske inte just de perspektiv som jag kunnat förutse, men det är alltid spännande att utvecklas och lära nytt. Jag tror jag har blivit en bättre bibliotekarie, åtminstone vill jag hoppas det. Fortfarande har jag någon månad på mig innan jag börjar jobba.