Biblioteken och det öppna samhället

Såhär dagarna efter de fruktansvärda dåden i Norge känner jag mig stum. Jag har förstått att det är fler som inför omöjligheten att ta in vad som hänt, har svårt att finna något som känns lämpligt att säga. Ett ensamt ljus brann i vårt fönster igår kväll, som minne av de som dödats och skadats i de två attentaten i fredags eftermiddag.

Många har berörts illa av hur information och desinformation har spridits på nätet och nu tänker jag ffa på twitter. I viljan att vara först med spektakulära fakta, att vara en del i nyhetsflödet, har källkritiken ofta fått stryka på foten. Många har velat prata om och kommentera det som hänt, vilket förmodligen är ett naturligt mänskligt beteende.

Och vi ska prata om detta, det är viktigt. Jag funderar över bibliotekens uppgift när sådant här händer, den roll som biblioteken kan spela i ett samhälle där intolerans och främlingsfientlighet har vunnit mark i samtliga nordiska länder. För mig är folkbiblioteket en av de institutioner som är viktigast i ett öppet demokratiskt samhälle. En möjlighet att bilda sig, att bygga den kunskap som är viktig för att själv kunna verka i och för ett demokratiskt samhälle. På biblioteket ska informationen vara fri. Men vad menar vi med det?

Jag tänker på en diskussion som ägde rum på den nationella e-postlistan Biblist under juni och juli i år. Diskussionen gällde huruvida bibliotek ska köpa in en bok som heter Världsmästarna eller ej. Det är mycket intressant att gå in och ta del av de olika argument som framförs.

Trådstartaren ställer en fråga angående hur andra bibliotek hanterar situationen när de får inköpsförslag på den aktuella boken. Boken har recenserats av BTJ, bl a enligt följande:

Världsmästarna är en 435 sidor lång indignerad insändare om hur Sverige tack vare hycklande politiker med en ”patologisk godhet” sålt ut vårt land till invandrare som plundrar, våldtar och berövar oss vår kultur. Genom ”snyftjournalistik” skall vi mer eller mindre tvingas till denna ”extrema” massinvandring. Retoriken i boken är också den extrem. Den är extremt onyanserad.

På basis av att det i den aktuella kommunen finns ”ett nämndbeslut på att vi inte ska köpa in medier som underblåser främlingsfientlighet”, köper inte just detta folkbibliotek in boken.

Ett svar på frågan lyfter fram vikten av att bibliotekarierna bibehåller sin ”politiska medvetenhet”. Det är bara bibliotekarierna själva som har ”rätt att och förmåga att bedöma vad som ska köpas in”.

Nästa röst hävdar ”dock tror jag vi måste lita lite mer på våra låntagare […] Främlingsfientlighet bekämpas inte genom bannlysning, snarare genom öppenhet och dialog.”

Den röst som hörs i nästa inlägg definierar folkbibliotekets uppdrag såhär: ”Yttrande- och tryckfrihet innebär inte att våra gemensamma bibliotek ska finansiera främlingsfientliga alster genom inköp.”

Ytterligare en person i debatten menar följande: ”Det är inte bibliotekens roll att vara vakthundar. Bibliotekens roll är att spegla hela spektrat av åsikter så länge dessa inte är straffbara.”

Det är alltså i huvudsak två sidor som utkristalliserar sig. En sida som menar att folkbibliotekets uppdrag bäst utförs genom att alla texter måste vara möjliga att ta del av på biblioteket. Den andra sidan hävdar istället att det inte är bibliotekets uppdrag att tillhandahålla texter som pläderar mot demokrati och öppenhet. Att biblioteken lokalt ingår i ett politiskt system som kan ta ställning mot den här typen av yttringar och att det också ingår i bibliotekariens yrkesroll att verka mot sådana här krafter.

Parallellt med den här debatten pågår en annan, på bloggen Politiskt inkorrekt. Man uppmanar här till en kampanj för att få in den aktuella boken på alla bibliotek. Vilket förmodligen är orsaken till att diskussionen på Biblist startades till att börja med. Olika strategier för att lyckas med föresatserna att få biblioteken att köpa boken diskuteras. Stora oklarheter kring vad som gäller verkar föreligga, vilket bl a det här citatet belyser:

Om man köper en bok och donerar den till ett bibliotek, är biblotanterna skyldig att lägga upp boken för utlåning? Är det någon som vet hur reglerna är?

I Sverige finns ingen central styrning av folkbiblioteken. Sveriges folkbibliotek är kommunalt finansierade och styrda. Det finns en bibliotekslag, men den stipulerar i princip bara att det ska finnas folkbibliotek i varje kommun. De biblioteksanställda har i allmänhet mycket stor frihet att själva bestämma vad som ska köpas in eller inte. Det vanligaste politiska beslutet i en kommun vad gäller bibliotekens inköp, handlar förmodligen om vilka olika medieformat som ska få lånas ut. I alla kommuner får man t ex inte låna ut film, med hänvisning till konkurrenssituation med den lokala videouthyraren.

Ska biblioteken köpa in ”allt” eller ska det finnas restriktioner? Det tycker inte jag att man en gång för alla kan ge ett svar på. Det är viktigt att biblioteken kan ge tillgång till sådant som kan vara svårt att få tag i på annat håll, att spegla en mångfald av åsikter och röster. Men lika viktigt är det att det på biblioteket finns en medveten strategi kring vad man köper in och inte. Det som man bedömer vara ”skit”, för att citera en deltagare i Biblist-debatten, ska det prioriteras på grund av att vissa politiska strömningar vill sprida sin ideologi i samhället?

Egentligen kokar det ner till, hur verkar folkbiblioteket bäst för öppenhet och demokrati? Och där måste vi biblioteksanställda börja hos oss själva. Har vi på fötterna när vi nekar ett bokinköp? Som framgår på bloggen Politiskt inkorrekt, har det svamlats en del på biblioteken när inköpsförslaget har kommit. Ska man inte köpa boken, så måste man tydligt motivera varför. Som t ex i det första fallet, att ett politiskt beslut tagits i nämnden. I avsaknad av riktlinjer från sina politiker måste biblioteket (inköpsansvariga/chef) själv kunna fatta beslut. Det ingår i vår kompetens, som en av debattörerna hävdar, att kunna avgöra de här frågorna.

Men grunden för att kunna fatta de här besluten måste vara en diskussion på det lokala biblioteket kring bibliotekets ställningstaganden. Det finns väl få diskussioner som är så intressanta som var brytpunkter för inköp eller ej går. För mig är det egentligen mindre intressant vad varje enskild diskussion mynnar ut i lokalt. Huvudsaken är att den har ägt rum och vad vi, just här, menar med att bibliotekets roll i ett demokratiskt samhälle är viktig.

Och personligen är jag rädd. Rädd att hat och intolerans ska få ta över. Det får aldrig hända.

Lunchträdet av Anna-Stina / CC by 2.0

Lunchträdet av Anna-Stina / CC by 2.0

Upphovsrätten – i vems intresse?

Läser ett intressant inlägg av Sofia Mirjamsdotter, där hon ifrågasätter sitt fackförbunds agerande, Journalistförbundet, i upphovsrättfrågor. Hon skriver bl a såhär:

Skapa ett fackförbund som driver de fackliga principfrågorna om reglerade arbetstider och rimliga ersättningar för utfört arbete, och ett annat, som driver frågan om journalistikens framtid.
Ett förbund som slåss för yttrandefrihet och demokrati också i de fall den kan drabba en enskild reporter eller när det visar sig att journalistiken skulle gynnas av färre regleringar, kanske på bekostnad av anställningstrygghet för den enskilde individen.
Ett förbund som inser att det för demokratins skull kan vara viktigare att sprida information än att någon får betalt. Och ett förbund som inser att den mångfald och öppenhet och offentlighetsprincipen vi slagits för och fortfarande slåss för varje dag inte är något som finns till för att vi i vårt skrå ska kunna tillskansa oss fördelar eller ha större möjligheter än någon annan att ta del av och styra informationen, utan att den gäller alla.

Inom DIK kommer dessa frågor också att diskuteras intensivt framöver. Vår sits är att vi i de flesta fall inte organiserar innehållsproducenter, utan istället förmedlare av innehåll. De har också en mycket viktig roll att spela i upphovsrättssammanhanget.

Bristande källkritik i samband med ”Haitigruppen” på Facebook

Det har varit ett hallå den senaste veckan angående Facebookgruppen som påstod att en okänd välgörare skulle skänka 2 kr per gruppmedlem till jordbävningsoffren i Haiti. Gruppen växte oerhört snabbt och jag fick själv inbjudan att gå med och flera vänner gjorde det också. Jag gick helt oreflekterat med i gruppen, utan att kolla den närmare(!). Ganska snart blev jag dock uppmärksammad på (genom en vän i Facebook) att jag borde kolla vad det egentligen var för en grupp.

Det behövdes inte särskilt mycket läsning, framförallt i kommentarerna som fanns på gruppens sida, innan man kunde förstå att gruppen inte hade en seriös bakgrund. Tänker man till lite (vilket jag och många andra uppenbarligen inte gjorde) så förefaller hela upplägget med en anonym donator väldigt suspekt. Vem skulle välja en sådan deal? I kommentarerna fanns bland annat länkar till en diskussion på Flashback och till den här artikeln från SvD i december om en liknande händelse. (Jag skickade ut den som länk i Facebook så fort jag själv hade fattat.)

Fenomenenet att lura folk på det här sättet kallas uppenbarligen för att ”trolla” och syftet är att, i sin mildaste form, lura folk på ett sätt som upphovspersonerna uppfattar som roligt. När en grupp med till synes seriöst syfte blir tillräckligt stor byter man namn och innehåll i den. Helt plötsligt har en grupp som förespråkar t ex pedofili jättemånga anhängare. Eller i just detta fall, nekrofili. Det finns (vuxna?) personer som har den typen av humor.

Det anmärkningsvärda var kanske hur många journalister och bibliotekarier som oreflekterat gick med i gruppen. Hrrm, det här med källkritik skulle vi väl kunna? Jag hoppas att jag själv lär mig av detta framöver. I höstas skrev jag om en annan Facebookgrupp som fick våra sämsta sidor att framträda. Men ändå hade jag tydligen inte lärt mig.

Läs mer om historien i Sydsvenskan.

Uppdatering: Även Kunskapsbloggen har skrivit om detta.