Några subjektiva ord till dig som är chef

Jag har läst Christer Hermanssons nya bok Det är jag som är chefen! Om det subjektiva chefskapet. Det är en bok om chefskap som betonar vikten av att vara sig själv i relation till medarbetare och omvärld. Det handlar om att utgå från vem man är och använda de egenskaperna som chef. För Christer Hermansson är t ex humorn en viktig del av chefskapet, något som han behöver för att känna meningsfullhet i arbetet.

En annan viktig del är att möta sina medarbetare och då handlar det om att kunna se individen, bry sig om medarbetarna, lyssna på och samtala med dem.

Boken är skriven i en humoristisk ton och det är spännande att läsa en chefs subjektiva upplevelse av att vara just chef, tycker jag.

Jag har dock några invändningar mot boken också. I ett avsnitt går Hermansson igenom olika faktorer som kan påverka de medarbetare man har på arbetsplatsen och som man som chef bör vara medveten om. Han framhåller att det är viktigt att behandla alla likvärdigt och att faktorer som t ex kön och etnicitet ofta är av underordnad betydelse.

Just detta samt det som Hermansson skriver om att bemöta alla som individer gör att jag studsar till när jag kommer till de stycken som handlar om hur ålder och familj påverkar människor. För här är det istället ganska grova generaliseringar av människor som vi möter:

Unga människor är i allmänhet självupptagna, särskilt om de inte har barn. (s. 26) Äldstabarn är ofta besserwissrar på sin arbetsplats. Män som bor hemma hos sin mamma är dåliga på att hjälpa till. Personer som lever i en relation utan att ha barn är ofta emotionellt mer barnsliga än de som har barn. (s. 35-36)

Nu är ju inte jag chef och jag kanske aldrig blir det. Men min spontana reaktion är att om en medarbetare anar att det kan vara såhär som deras chef ser på dem, så skapas en väldigt dålig chef-medarbetarsituation. Jag vill samtidigt passa på att upplysa eventuella chefer som läser detta om hur det ligger till. Men jag väljer att bara bemöta ett av dessa påståenden, det som faktiskt berörde mig illa.

På flera ställen skriver Hermansson att personer som inte har fått barn är mindre emotionellt utvecklade och mer egocentrerade. Det betraktar jag som en ren fördom. Det är dessutom kränkande mot den andel personer på en arbetsplats som är ofrivilligt barnlösa. Eftersom ofrivillig barnlöshet är något som drabbar upp till vart sjätte par i reproduktiv ålder, så finns de här personerna på i stort sett varje arbetsplats. Hälften av dessa har på grund av barnlösheten någon gång tänkt tanken att ta sitt liv. Mer än 80 procent upplever att barnlösheten har påverkat deras livskvalitet till det sämre.

Eftersom jag själv har en lång erfarenhet av denna situation kan jag berätta att det inte är ovanligt att få höra andra uttala sig om barnlösa som bortskämda och inte lika vuxna som andra. Och värre saker ändå. Vilket förstås inte förbättrar ens situation. Särskilt inte om det kommer från chefen.

Men jag har goda nyheter: Egna barn är inte det enda som kan få människor att växa och utvecklas personligt. Det finns mycket annat i livet att uppleva och som gör att människor också växer, t ex relationer till andra, att uttrycka sig konstnärligt, att arbeta, att råka ut för kriser av olika slag. Barnlöshet är i sig en kris och den som kommer igenom en kris växer nästan alltid. Till alla som tror att det bara är föräldraskap som kan göra en människa vuxen (och det verkar vara en hel del) kan jag alltså säga att det inte stämmer. Och det gör jag på basis av att jag känner mig själv och andra. Jag vågar säga att jag har stor erfarenhet av livets skiftande villkor.

Till dig som är chef, jag tycker verkligen att principen om att se individen är en viktig princip. Det är det vad jag vet. Tack för mig.

Annonser

Mer lästips – biblioteksutveckling, digital delaktighet

 

Nyskriven slutrapport från Regionbibliotek Stockholms projekt Sociala medier, går att läsa och hämta fritt här, i pdf-format.Sociala medier slutrapport

Projektets syfte var att bibliotek och folkbildning ska arbeta gemensamt för att överbrygga digitala klyftor som har med deltagarkulturen och webb 2.0 att göra. Att arbeta för att öka kunskapen om tjänster som ger möjlighet till deltagande hos personer som saknar denna kunskap och vill tillägna sig den, främst personer i åldern 40 plus. Visa att folkbiblioteken är offentliga lärmiljöer, där människor kan få hjälp med den nya tekniken, för att kunna ta del av tjänster och skapa innehåll på Internet.

 
Ett steg till!
Inte lika nyskrivna (2009) boken Ett steg till! En metodbok för biblioteksutveckling [pdf], som nu är kurslitteratur på Bibliotekshögskolan. Utgiven av Regionbiblioteket i samarbete med länsbiblioteken i Mellansverige.

Den är en praktisk handbok för alla som vill arbeta med verksamhetsutveckling på bibliotek. Boken innehåller beskrivningar av metoder som bl a processkartläggning, fokusgrupper och kollegial observation.

 

Sånt som jag håller på med på mitt jobb, helt enkelt. 🙂 Pdf:er funkar ju så bra att läsa på iPad dessutom.

Staden i skogen – en vacker bok

Jag vill ge en eloge till Tomas Zackarias Westberg som genom idogt arbete, fotograferande och bloggande har satt ihop boken om Blackeberg Staden i skogen. I boken kommer stadsdelens invånare genom olika tider till tals. Hur var det egentligen med Kenta och Stoffe? Ligistgängen som härjade? Vi får träffa dem, men också småföretagarna och barnfamiljerna.

För den som inte är så intresserad av just Blackeberg kan boken ändå läsas som en fotobok, ett exempel hur förortsmiljö kan bli till konst genom bilder.

Boken kan köpas via nätbokhandlarna. Rekommenderas!

Här ska läsas! Vi har fått hem Tomas bok.