Läst: Americanah

I oktober kommer den nigerianska författaren Chimamanda Ngozi Adichie till Stockholm och Internationell författarscen på Kulturhuset. Jag tror att jag var en av de första som köpte biljett till evenemanget och jag ser väldigt mycket fram emot att på plats få höra henne tala om sitt författarskap, men förhoppningsvis också om andra ting. Jag har läst det mesta av Adichie och känner att min relation till henne är speciell, eftersom min relation till Nigeria är speciell.

Adichies senaste roman Americanah kommer på svenska i oktober. Men jag kunde inte vänta tills dess med att läsa den. I baksidestexterna och på andra håll där jag sett romanen beskrivas används ord som “vivid characters”, “grand canvas”, “intergenerational epic”. Nu när jag har läst ut boken, så kan jag konstatera att den framförallt handlar om ras. Vad hudfärg och ursprung betyder i olika kontexter, framförallt i USA. Men också i ett land som Nigeria, historiskt förött av kolonialismen, idag under kapitalistisk skövling. En ung demokrati med en växande inhemsk överklass och medelklass.

Bokens huvudkaraktär är igbotjejen Ifemelu, som utan att egentligen ha drömt särskilt mycket om det, lyckas ta sig till USA för att skaffa sig en amerikansk examen. I USA blir hon kvar i 15 år, innan hon återvänder till Nigeria. Ifemelu upptäcker innebörden av att vara svart i det moderna USA. Ett USA som väljer Obama till makten, men som är segregerat. Över detta börjar hon reflektera och startar en blogg, “Raceteenth or Various Observations About American Blacks (Those Formerly Known as Negroes) by a Non-­American Black”, som över tid blir så framgångsrik att hon kan försörja sig på den. Skillnaden mellan att vara svart amerikan och (svart) afrikan är betydlig, vilket Ifemelu på olika sätt erfar och skriver om.

Det är genom bloggen som Ifemelu, och därmed romanförfattaren, ges möjlighet att reflektera över frågor om ras, vithet, diskriminering, värderingar och det specifikt amerikanska i kontrast till nigerianska medelklassvärderingar.

Blogginläggen tycker jag är en av de stora behållningarna av boken. En roman som på andra sätt är traditionell, till exempel i kärlekshistorien som löper som en röd tråd genom boken, blir genom bloggtexterna kritiskt politisk. Romanen startar i en salong för hårflätning. Svarta kvinnors hår har blivit något av en politisk fråga i skärningspunkten mellan parametrar som kön och ras. Från de krav, som finns i Nigeria och andra afrikanska länder, på att håret på flickor och kvinnor måste flätas för att tuktas, till normen i USA som säger att håret behöver slätas ut med kemikalier, för att dess ägare ska kunna gå på en anställningsintervju. Ifemelu sällar sig till rörelsen för naturligt hår. Afrohår är inte vilt, fult eller omöjligt att hantera. Det handlar om att känna sitt eget hår och för människor att sluta fästa värderingar vid svarta kvinnors hår. Se gärna det här klippet med Chimamanda Ngozi Adichie från nigeriansk tv.

Americanah är en roman om kön, ras och klass. Jag har haft svårt att skriva om den, trots att jag tyckte mycket om den. Det är inte min sak som vit kvinna i Sverige att på något vis värdera de erfarenheter som romanen gestaltar, även om de är av stort intresse för mig. Det ska bli spännande att se hur svenska recensenter tar emot romanen. Det går säkert att läsa den på många sätt och jag är nyfiken på om någon på allvar kommer att lyfta Americanahs diskussion om ras, eller om man håller sig till att diskutera formen eller andra aspekter av romanens handling.

Den som väntar på att Americanah ska komma ut på svenska, rekommenderar jag under tiden att läsa bloggarna http://falskheten.blogspot.se/, http://pkmaffia.wordpress.com/ och http://blackgirldangerous.org/.

Americanah

Annonser

Olika sätt att bränna pengar

Imorse vaknade jag till nyheten om att Gudrun Schyman stod och eldade upp 100 000 kr i Almedalen. (Man får reda på det mesta väldigt snabbt, när man har konto på Twitter.) Horribelt, hemskt!, tror jag var de flestas omedelbara reaktion. Sedan läste jag på Dagens Media och i ett mejl som kom till min inbox om händelsen. Det är pr-byrån Studio Total som hittat på idén med aktionen. Samma byrå som skapade ”bloggkampanjen” Black Ascot för Malmöoperan förra året. Studio Totals programförklaring:

Två av oss som äger Studio Total är män. I Sverige tjänar män i genomsnitt 20% mer än kvinnor för samma arbete. På tre år (så länge vi haft Studio Total) har vi tjänat etthundratusen kronor mer än en kvinna.
Varje år kostar denna diskriminering samhället minst 70 miljarder kronor. Det är enligt oss det mest ignorerade samhällsproblemet.
Hur VISAR vilket slöseri detta är?
Idag eldar vi tillsammans med F! och Gudrun Schyman upp 100 000 av våra sparpengar. Vi tänkte köpa en motorbåt, men ångrade oss. Det är pengar vi ändå inte skulle haft om vi inte var män.
Vi fattar om folk blir förbannade. Varför inte ge pengarna till de tusentals mammor som inte har råd att köpa en glass åt sina barn i sommar? Men så mycket pengar har inte vi. Tyvärr. Dessutom handlar det inte om välgörenhet. Det handlar om rättvisa. Om att förändra samhället.
Studio Total tycker att ALLA partier gör ett fantastiskt jobb när det gäller det mesta. Men om det finns en röst som måste höras tills kvinnor har lika villkor är det F!:s.

Själv tyckte jag först att det var stötande. Sedan att det var en smart pr-kupp. Sedan en ganska genomtänkt idé. Dessa pengar hade ändå bränts i en eller annan mening. Hellre då bokstavligen än i en tråkig affischkampanj. Hur mycket pengar bränner vi inte varje år på strunt, var och en av oss. Hur kan vi då sätta oss moraliskt till doms över hur just dessa pengar har hanterats, att de inte har gått till något hedervärt ändamål.

Ändamålet i det här fallet var att uppmärksamma osakliga löneskillnader mellan män och kvinnor. Kostnaden för kampanjen var 100 000 kr. Spridningen av budskapet blev effektiv!

Uppdatering: Glömde lägga till Schymans egen förklaring på Newsmill.

Sociala medier ger spelrum även för våra allra sämsta sidor

Sedan några dagar tillbaka har reklamfilmen för Apoliva diskuterats i sociala och traditionella media. Det finns en grupp på Facebook som heter ”Jag är rädd för tjejen i Apolivareklamen”. Den har över 90 000 medlemmar. Aktiviteten i gruppen går till stor del ut på att skriva grovt nedsättande kommentarer om hur den tjej som medverkar reklamfilmen ser ut. Det fins också fotomontage där man har klippt ihop bilder av modellen med bilder från filmen Excorsisten.

I mindre skala hade man kallat sådant här för mobbning. När det handlar om 90 000 personer, vad kallas det då? Det skrämmer mig något oerhört att det är så lätt att i stor skala dehumanisera en person till den grad att det blir fritt fram att skriva vad som helst. I våra ögon blir hon en bild, ett objekt, en film – och inte en människa med känslor. Som så många objektifierade kvinnor före henne. Och jag behöver knappast påminna om vad som har hänt i tidigare historien då man förlorat förmågan att betrakta människor som människor.

Några försöker försvara gruppen med att det inte är tjejen det är fel på, utan filmen. Men varför handlar då kommentarerna om hur ful hon är? ”Hon är modell och tjänar säkert fett med pengar”, var en kommentar jag fick när jag tog upp den här aspekten i gruppen. Jovisst. Vi känner väl alla till lagen om att ju mer man tjänar, ju mer stryk ska man ha.

Själv blir jag ledsen om någon säger att jag är usel på mitt jobb. Men jag kommer över det. Om 90 000 skulle gå med i en Facebookgrupp som handlar om att jag är usel på mitt jobb skulle jag känna mig tillintetgjord. Det är därför jag skriver detta inlägg. Det FINNS faktiskt en människa bakom den där bilden. Hon har inte gjort något annat än sitt jobb. Men 90 000 personer har visat hur lätt det är att under gruppmentalitetens inverkan göra sig av med empati och medmänsklighet.