Sociala medier verktyg för skolan – hur?

Hittade just två filmer via bloggen Flexspan som illustrerar det som kan vara så svårt att förklara i ord. Det som nästan kräver konkreta exempel för att göras tydligt och begripligt för alla – hur man använder sociala medier för lärande och kreativitet. Både när det gäller skolelever och skolpersonal, som lärare och skolbibliotekarier.

Den första filmen ger exempel på hur en lärare kan dra nytta av sociala medier för egen utveckling, undervisning och förkovran. Några exempel är amerikanska, men det mesta går utmärkt att använda även i Sverige.

Via Flexspan.

Det andra exemplet är otroligt fascinerande, eftersom vi får se och höra en 13-åring berätta med egna ord om hur hon använder de sociala medierna för sitt eget skolarbete varje dag (personliga lärmiljöer). Urtypen för ett skolexempel! 😉

Via Flexspan.

Att läsa eller inte läsa. Vad är frågan?

Under helgerna läste jag ett skönlitterärt verk i pappersboksformat. Det var romanen Borta bäst av Sara Kadefors. En av bokens olika figurer är bibliotekarien som med manisk energi ägnar sig åt att övertyga bibliotekets (få) besökare om läsningens fröjder. Att prata böcker har gått från ett kall till att bli ett tvångsbeteende och det är inte utan att man drar lite på munnen åt Kadefors drift med bibliotekariestereotypen.

Folkpartiet föreslår en ny utredning om läsandet i Sverige. ”Mardrömsscenariot är att vi får en generation som inte läser böcker.” Det hävdas ofta att läsandet minskar. Men att läsandet ständigt pågår och är nödvändigt för att kunna klara en social tillvaro som i hög grad bygger på kommunikation via textmeddelanden, det är vi ju inte okunniga om. Det hävdas ofta att det är förmågan till läsning av de längre texterna som betyder något. DN skriver idag att vi egentligen inte vet tillräckligt om HUR vi läser och vad det innebär för läsningen när texterna bli korta och/eller uppstyckade. Olika undersökningar mäter dessutom olika saker.

Jag tycker att vi på biblioteken skulle må bra av att problematisera mer kring vad läsande är. Jag tycker också att vi ska göra tydligt för oss själva när vi pratar om läsning som en färdighet respektive litteratur som en konstform. Varför är det viktigt att läsa? Är det för att kunna delta fullt ut i samhällslivet? Eller för att ta del av den samlade världslitteraturens höjdpunkter? Den senare ambitionen tycker i alla fall jag är klart mer värdeladdad. Varför är det ”bra” att läsa just ”bra” skönlitteratur?

Det är också här vi ibland famlar på biblioteken. Ofta intar vi en ganska pragmatisk ställning: ”Det kan vara bra om våra låntagare når fram till Strindberg, men på vägen kan det behövas en eller annan Twilightbok för träning!”. Eller? Har man inte blandat ihop begreppen lästräning och konstupplevelse där? Är det bibliotekarier som ska avgöra vad som är konst för den enskilde? Skolan är ännu mer instrumentell i sin syn på läsning, enligt min erfarenhet. Skolverktyg som LUS-scheman bygger på tanken om den progressiva läsningen, att träna sig till en konstupplevelse. Jag säger inte att det är fel. Bara att vi kanske måste prata mer om vad läsningen är.

Själv läser jag kopiösa mänder text varje dag, men sällan på papper. Gör detta beteende något med min perceptionsförmåga? Det vore faktiskt spännande att få veta.

Tidigare skrivet av mig om läsning:
Dystopism och elitism på DN debatt
Läsning i den digitala åldern

Barn och läsning i USA
Artikelserie om ungas läsning (av Britt Löfdahl)

Bild från Flickr.

Bra skrivet om skolpolitiken

VA-bloggen har ett bra inlägg om skolpolitik, som jag har upptäckt. Såhär står det bl a:

Det är mycket tyckande om skolan. Alla har gått i den så alla kan ha en åsikt om den – snickare såväl som majorer, läkare såväl som frisörer. Men hur är det med den forskningsbaserade kunskapen om skolan? Hur mycket används den i debatten? Används den på rätt sätt?

Och hur ofta deltar de som själva forskar om pedagogik och skola i diskussionerna om hur skolan ska se ut?

Det är något som jag själv har funderat över. Varför syns både lärare också forskare såpass lite i skoldebatterna? Är det som i bibliotekvärlden, att det finns en diskurs som domineras av andra än den yrkeskår som det berör? Om det finns forskning inom ett professionsområde, varför används den inte i det offentliga samtalet?

VA-bloggen drivs av föreningen Vetenskap & Allmänhet. Missionen formuleras såhär:

Vetenskap & Allmänhet, VA, är en ideell förening som vill främja dialog och öppenhet mellan forskare och allmänhet – särskilt unga. Vi vill åstadkomma samtal i nya former om frågor kring forskning som engagerar människor. Grundtanken är att dialogen bör utgå från folks frågor, intressen och oro, snarare än från vad forskarna själva vill föra ut.