Om biblioteksanvändaren och det goda biblioteket

När jag arbetade som skolbibliotekarie hände det vid ett par tillfällen att barn på skolan inte fick det tillstånd av sina föräldrar som krävdes för att de skulle få ett eget lånekort. Särskilt en förälder, minns jag, vägrade hårdnackat att henoms barn skulle få lov att låna medier på skolbiblioteket. Eleven ifråga gick i åttan, och skämdes. Hen var den enda i sin klass som inte fick låna, när klassen använde biblioteket i sitt skolarbete.

Vilken förälder! var det lätt att utbrista. Hur tänker människan? Hur kan hen förvägra sitt barn utbildning?

Idag skäms jag lite över min egen kortsynthet och ignorans. Vad visste jag om förhållandena i den här familjen? Kanske var det ett pussel att varje månad få intäkter och utgifter att gå jämnt ihop? Kanske var en räkning från skolbiblioteket på en förkommen bok det som kunde få budgeten att tippa över åt fel håll? Eller så hade föräldern helt enkelt bara dåliga erfarenheter av bibliotek?

Jag minns också den mycket upprörda förälder som ringde mig och närapå skrek i mitt öra om hotbrev från biblioteket. Som målsman hade hen fått ett brev där henoms barn, en 10-åring, uppmanades att ”genast återlämna försenade böcker! Förkomna böcker måste annars ersättas!”. Barnet hade börjat gråta och föräldern sa att hen aldrig ville att barnet skulle låna igen. Föräldern kom också in på skolbiblioteket för att prata om saken. Jag tyckte hen hade rätt. Brev från biblioteket ska inte vara hotfullt formulerade. Jag tog upp saken med kommunens centrala bibliotek, där systemtexterna författades. Fick veta att texterna skulle ses över, men jag såg ingen större ändring så länge jag var kvar.

Jag tänker på detta när jag läser Nick Jones bok Försök att förstå. Att vi på biblioteken gärna vill ge en gåva, som vi förväntar oss att människor ska ta emot. Problemet ligger hos dem som inte vill och inte hos oss, om de inte vill ta emot den, tycker vi.

Som i det första fallet jag beskrev ovan, föräldern som tydligen inte vill att barnet ska få en bra utbildning? Eller snarare föräldern som på grund av dåliga erfarenheter har lärt sig att gåvan från biblioteket inte kommer utan krav.

I det andra fallet reagerade föräldern rätterligen på bibliotekets hotfulla tonfall. Den här föräldern var dock bara en av många som fick det här brevet. Vad de andra föräldrarna tyckte behöll de för sig själva. Kanske bestämde de tyst att undvika biblioteket framöver. Kanske läxade de upp sin unge som uppenbarligen inte hade kunnat hålla ordning på sina skolbibliotekslån. Hursomhelst så blev det inget bra resultat.

På den tiden hade jag inte förstånd nog att fundera ut vad jag och biblioteket som institution skulle göra för att skolbiblioteket på allvar skulle bli något för alla barn. Även för dem som hade det trångt ekonomiskt hemma eller som inte behövde ytterligare en orsak till uppläxning av föräldrarna. Principen om att alla böcker måste returneras till biblioteket/skolan gick före allt. Och det var också sanktionerat av rektor.

Det finns säkert fler sådana här fall, där bibliotekets ”godhet” kommer till uttryck som något annat, på grund av vår (bibliotekspersonalens) oförmåga att se våra egna värdestrukturer och normsystem. Ge gärna fler exempel ur din vardag!

Nick Jones - Försök att förstå

Nick Jones – Försök att förstå

Min artikel i BBL

För en månad sedan satte jag mig vid datorn och skrev den här artikeln. Sedan skickade jag in den till Biblioteksbladet 10:2012 och den blev antagen. Jag hade under hösten varit aktiv (på nätet) i att debattera frågan om rasistiska stereotyper i barnlitteratur och på barnbibliotek. Men jag tyckte att i Bibliotekssverige var det tyst, för tyst. Jag ville inte tro att den här frågan betraktades som oviktig och jag kände en stor frustration över situationen. Det gör jag fortfarande. Men då blev det i alla fall den här artikeln, specifikt riktad till bibliotekspersonal. Här är min artikel.

Under hösten har en debatt ägt rum, i traditionella media och på nätet, om Stina Wirséns film och småbarnsböcker om ”Liten Skär och alla små brokiga”, samt tillhörande merchandise. Debatten har specifikt handlat om figuren ”Lilla Hjärtat”.

Före höstens debatt har de flesta saknat en medveten blick på stereotypa bilder av svarta barn. En stereotyp bilds funktion är att överdriva vissa drag för att skapa maximal kontrast i rollen som ”den andre”. Man kan jämföra en stereotyp bild med en trafikskylt eller en toalettsymbol, den är inte en gestaltning av en människa eller en individ, utan ett inlärt grovt förenklat tecken för en slags människa, som lyfter fram och maximerar olikhet, med fokus på det som avskiljer. En stereotyp kommunicerar mest av allt det som den INTE är, det vill säga en individ, en nyanserad beskrivning av en människa. En stereotyp bild är ingen vi – eller någon – identifierar sig som, eller med.

Wirsén och Bonnier Carlsen har på grund av att nödvändig kunskap saknades om den stereotypa bildens betydelse, av misstag skapat några småbarnsböcker med en stereotyp rasistisk bild av svarta barn. När Wirsén och Bonnier Carlsen nu har kunskapen om att figuren ”Lilla Hjärtat” är en typisk pickaninny, det vill säga en internationellt känd rasistisk ikon för svarta människor, har man beslutat att dessa relativt nyproducerade böcker ska sluta säljas.

Därför gör det mig både förvånad och illa till mods att flera bibliotek nu låter de aktuella böckerna stå kvar på barnavdelningarna. Jag undrar vad som har hänt med barnperspektivet på biblioteken.

Jag har förstått att många vill göra dessa böckers existens på biblioteken till en fråga om yttrandefrihet. Yttrandefrihet innebär alla människors rätt att fritt framföra sina åsikter. Yttrandefrihet innebär inte alla författares rätt att få sina böcker representerade på ett barnbibliotek. Biblioteken har urvalskriterier för medier som köps in. När jag läser några stickprov ur medieplaner som jag hittar på nätet är rasism ett av de kriterier som i dessa planer renderar avslag vad gäller inköp.

På folk- och skolbiblioteken är barn och ungdomar enligt Bibliotekslagen en prioriterad grupp. FNs barnkonvention gäller även på biblioteken. Den säger att
• Alla barn har samma rättigheter och lika värde. Ingen får diskrimineras.
• Barnets bästa ska komma i främsta rummet vid alla beslut som rör barn.

Barn har inte samma kunskap och erfarenhet som vuxna. Undersökningar har visat att barn tidigt internaliserar normer av t ex rasistisk karaktär. Barn skuldbelägger sig själva då de möter någon eller något som avsiktligt eller oavsiktligt kränker dem. Därför kan de inte behandlas som om de vore vuxna.

Det som i praktiken har hänt i ”Lilla Hjärtat”-frågan på biblioteken är att man har satt en omtyckt och respekterad barnboksförfattare i ena vågskålen och de svarta barnen i den andra. Här har barnen befunnits väga alltför lätt.

Lena Grönlund lyfter en mycket viktig fråga i sin debattartikel i BBL nr 9:2012. Och det är den omedvetenhet som finns på biblioteken om de normer och föreställningsvärldar vi själva är en del av. Grönlund uppmanar oss att bland annat ställa frågan ”Hur påverkar vithet det bibliotek jag är verksam på?”. När vi väl ställer normkritiska frågor och rannsakar oss själva efter svaren, blir det omöjligt att definiera en grupp barn som mindre viktig än en annan, baserat på hudfärg.

Min önskan är att man på biblioteken korrigerar de felaktiga inköp som gjorts och magasinerar eller gallrar småbarnböckerna med ”Lilla Hjärtat”. Låt alla barn få känna sig prioriterade på barnbiblioteket!

Anna-Stina Takala
bibliotekarie och förälder till ett afrosvenskt barn

Om du vill lägga kommentarer till den här artikeln, gör det gärna där den ursprungligen publicerades, Biblioteksbladet.

Liten bildskola

I nästa nummer av Biblioteksbladet (nr 10:2012) kommer en debattartikel av mig att finnas med. Den handlar om småbarnsböckerna med Stina Wirséns figur ”Lilla Hjärtat” och deras tillvaro på biblioteken, som jag ifrågasätter. Jag kommer därför inte att blogga om just den frågan. Artikeln säger sitt och jag tror den får en större spridning än vad ett inlägg här på bloggen får. Just nu i alla fall.

Jag vill istället adressera en delfråga i den debatt som varit om böckerna och filmen. De få gånger som någon öppet velat argumentera mot/med mig, har jag förstått att många inte ser skillnad mellan vad som är en stereotypt och rasistiskt tecknad bild av ett svart barn och vad som helt enkelt är en tecknad bild av ett svart barn.

Jag har funderat på varför. För mig är ju skillnaden uppenbar. Jag har t o m fått höra att min dotter ”ser ju ut så”, dvs som den tecknade stereotypen. Och varför får man nu inte teckna svarta barn, har människor frågat sig och mig.

Det är väldigt svårt att få någon att se, som inte kan se, tycker jag. Kanske hör svårigheten att se och tolka ihop med bristande vana vid att se människor med afrikansk bakgrund. Man känner ingen sådan person och då ser alla ”likadana ut”.

Jag tänkte presentera några bilder.

Omslaget av boken Aj! med ”Lilla hjärtat”.

wirsen-stina-aj

Nedan en picaninny från en gammal reklamskylt.

Nedan omslaget från boken Lulu loves the library.

Jag har förstått att alla inte kan se att de två översta bilderna har likheter och att den understa skiljer sig genom att den inte stereotypiserar barnets utseende i samma tradition. Här kommer några ledtrådar att ta hjälp av, då man ser bilderna.

FÄRG; en stilisering av en svart människa resulterar i olika nyanser av brunt. Även den mest svarta är inte svart till färgen. Om man ändå väljer färgen svart, har man antingen gjort ett medvetet val – eller omedvetet refererat till stereotypen av svarta, till exempel från Tintin (där ju Tintin är ljusrosa och har orange hår och allt är tryckt i fyrfärg men just de svarta som borde vara olika nyanser av brunt är ändå illustrerade med svart färg vilket bryter av från den övriga realismen i färgåtergivningen), Asterix och gamla för länge sedan ändrade Disneyfilmer. (Samma sak som Tintin – man har en visuell värld i fyrfärg men svarta görs med färgen svart).
LÄPPAR; en stiliserad översättning av, i det här fallet ett svart barn, leder inte till en påfallande stor och ljus mun med rejält tilltagna tjocka läppar.
FRISYR: en svart tecknad flickfigur måste inte ha fem spretande flätor med små rosetter i ändarna. ”En svart” flicka kan precis som ”en vit” flicka ha ett oräkneligt antal frisyrer, håruppsättningar och huvudbonader.

I frågan om böcker/film om ”Liten skär och alla små brokiga” tillkommer:
FANTASI; i ett sammanhang där man lämnat det realistiska och istället gör fantasi-figurer, som i ”Brokiga”, kan också en svart figur vara ett fantasidjur med öron, vingar osv.
DJURISK; sammanblandningen av tre fantasidjur-figurer med en svart (flicka/figur) är en direkt reproduktion av rasistiska föreställningar om svarta som aplika/djurlika/djuriska.
HELHETEN: delarna sammantaget är figuren Lilla Hjärtat en övertydlig illustration av ett vitt kolonialt bildarv. Stereotypen av ”en svart” som ett plakat, en skylt, en ikon av ”den andre”. Allt som står i kontrast till den egna vitheten överdrivs, den kolsvarta huden, de gigantiska läpparna, de vilda och tok-roliga frisyrerna. Den svarta stereotypa bildens funktion är att spela rollen av kontrast till den vita.

Om du fortfarande inte kan se att det här rör sig om olika typer av bilder, så vill jag ställa en fråga. Om du inte kan se, betyder det att din tolkning ska överordnas deras tolkning som det gäller? Dvs människor med afrikansk bakgrund och deras barn.

Att avbilda barn på detta sätt är inte längre acceptabelt i t ex USA. Det finns flera länder i Europa som har mycket kvar att lära här.