Kloka ord i efterdyningarna

Efter terrorattentatet i Norge för två veckor sedan har samtalen tagit olika spår. Några av dem handlar om hur man ska bemöta hatet på bästa sätt. Några andra om hur man undviker att terroristen själv ska få styra den bild som ges av honom och som reproduceras i media och på nätet. Jag tänkte försöka mig på att sammanfatta litegrann av detta.

Jag är väldigt barnslig av mig, så jag tycker att Nikke Lindqvists initiativ Bemöta terrorn med ett hånfullt skratt, dvs att publicera bilder av t ex bajs på nätet och döpa dem till terroristens namn, var en handling i min smak. Nikke Lindqvist är sökmotoroptimeringskonsult och expert på hur man skapar synlighet i t ex Googles sökresultat.

Lindqvist fick senare kritik av bl a Brit Stakston; är det här att försvara demokratin, att manipulera med sökresultat på nätet? Jag kan förstå Brit Stakstons argument, men som Lindqvist säger, Google är inte ett demokratiskt verktyg. Att motverka terroristens manipulation av vår bild av honom med egna manipulationer, det är i mitt tycke ETT sätt att hindra att hans världsbild kan spridas obehindrat. Varför är det han som ska få bestämma den bild som återges? Det är inte automatiskt demokrati att låta massmördare och terrorister stå oemotsagda och icke motarbetade. Anders Behring Breiviks manifest har också blivit utsatt för manipulation på nätet, som ett sätt att motverka denne massmördares syfte att sprida sina idéer.

Kan man bemöta terroristen Anders Behring Breivik med en bild på en katt? Kanske.

Anders Behring Breivik

Anders Behring Breivik

Många har också talat om kommentarsfältshatet, som kanske har eskalerat efter terrordådet. Åtminstone har det blivit tydligare. Personer som sympatiserar med ABB har givit sig tillkänna i kommentarsfälten till nättidningarnas artiklar. Någon tidning har valt att helt stänga av möjligheten till kommentarer, andra att moderera hårdare och ta bort möjligheten till anonymitet.

Förmiddagens avsnitt av P1s program Medierna handlar om just detta och där intervjuas bl a Anders Mildner, som tidigare skrivit bra om hur kommentarsfälten kan hanteras, Den goda läsarkontakten i Sydsvenskan. Jag har ofta varit förvånad över att tongivande journalister anser sitt arbete avslutat då de väl har publicerat sin text. Aldrig har jag sett en journalist diskutera sina publicerade texter varken på sin tidnings webbplats eller i någon blogg. Anders Mildner menar att det måste till en kultur- och beteendeförändring här. Lösningen är inte att tvinga bort anonymiteten, utan istället att finnas där och ta debatten.

Man kan ofta undra varför det finns kommentarsmöjligheter på tidningarnas webbar. Man kan ställa sig motsvarande fråga om t ex ett biblioteks webbplats, tycker jag. Ledningen för tidningen/biblioteket har kommit så långt att man har förstått att det förväntas interaktivitet, ”folk måste få säga vad de tycker”, för det gillar de ju och då får man många besök. Men väldigt få har tankar kring hur detta egentligen ska användas och varför detta öht skulle vara viktigt. VARFÖR vill man skapa dialog och om vad? När denna fråga kan besvaras, då är man redo att öppna kommentarsfälten fria, tycker jag.

Den sista text jag vill tipsa om idag är piratpartisten Anna Trobergs artikel Anonymiteten på nätet livsviktig. För den som känner sig annorlunda kan nätets erbjudande om anonymitet vara det som gör att man lyckas hitta till likasinnade. Lyckas hitta sammanhang där man känner sig hemma och ok. Troberg skriver om hur biblioteket var den enda platsen att hitta identifikation under uppväxten, på bladen mellan inbundna pärmar. Men idag finns internet med oändliga möjligheter för unga och gamla. Min önskan skulle kanske vara att biblioteket fortsätter att vara relevant för alla som känner sig marginaliserade och har svårt att hitta ”hem”. Min tro på att biblioteken kan fortsätta stå för det smala och specifika står fast. Men jag tycker inte alltid att vi är så bra på att jobba med de delarna på biblioteken. Men vi har alla chanser att betyda något.

Annons

Biblioteken och det öppna samhället

Såhär dagarna efter de fruktansvärda dåden i Norge känner jag mig stum. Jag har förstått att det är fler som inför omöjligheten att ta in vad som hänt, har svårt att finna något som känns lämpligt att säga. Ett ensamt ljus brann i vårt fönster igår kväll, som minne av de som dödats och skadats i de två attentaten i fredags eftermiddag.

Många har berörts illa av hur information och desinformation har spridits på nätet och nu tänker jag ffa på twitter. I viljan att vara först med spektakulära fakta, att vara en del i nyhetsflödet, har källkritiken ofta fått stryka på foten. Många har velat prata om och kommentera det som hänt, vilket förmodligen är ett naturligt mänskligt beteende.

Och vi ska prata om detta, det är viktigt. Jag funderar över bibliotekens uppgift när sådant här händer, den roll som biblioteken kan spela i ett samhälle där intolerans och främlingsfientlighet har vunnit mark i samtliga nordiska länder. För mig är folkbiblioteket en av de institutioner som är viktigast i ett öppet demokratiskt samhälle. En möjlighet att bilda sig, att bygga den kunskap som är viktig för att själv kunna verka i och för ett demokratiskt samhälle. På biblioteket ska informationen vara fri. Men vad menar vi med det?

Jag tänker på en diskussion som ägde rum på den nationella e-postlistan Biblist under juni och juli i år. Diskussionen gällde huruvida bibliotek ska köpa in en bok som heter Världsmästarna eller ej. Det är mycket intressant att gå in och ta del av de olika argument som framförs.

Trådstartaren ställer en fråga angående hur andra bibliotek hanterar situationen när de får inköpsförslag på den aktuella boken. Boken har recenserats av BTJ, bl a enligt följande:

Världsmästarna är en 435 sidor lång indignerad insändare om hur Sverige tack vare hycklande politiker med en ”patologisk godhet” sålt ut vårt land till invandrare som plundrar, våldtar och berövar oss vår kultur. Genom ”snyftjournalistik” skall vi mer eller mindre tvingas till denna ”extrema” massinvandring. Retoriken i boken är också den extrem. Den är extremt onyanserad.

På basis av att det i den aktuella kommunen finns ”ett nämndbeslut på att vi inte ska köpa in medier som underblåser främlingsfientlighet”, köper inte just detta folkbibliotek in boken.

Ett svar på frågan lyfter fram vikten av att bibliotekarierna bibehåller sin ”politiska medvetenhet”. Det är bara bibliotekarierna själva som har ”rätt att och förmåga att bedöma vad som ska köpas in”.

Nästa röst hävdar ”dock tror jag vi måste lita lite mer på våra låntagare […] Främlingsfientlighet bekämpas inte genom bannlysning, snarare genom öppenhet och dialog.”

Den röst som hörs i nästa inlägg definierar folkbibliotekets uppdrag såhär: ”Yttrande- och tryckfrihet innebär inte att våra gemensamma bibliotek ska finansiera främlingsfientliga alster genom inköp.”

Ytterligare en person i debatten menar följande: ”Det är inte bibliotekens roll att vara vakthundar. Bibliotekens roll är att spegla hela spektrat av åsikter så länge dessa inte är straffbara.”

Det är alltså i huvudsak två sidor som utkristalliserar sig. En sida som menar att folkbibliotekets uppdrag bäst utförs genom att alla texter måste vara möjliga att ta del av på biblioteket. Den andra sidan hävdar istället att det inte är bibliotekets uppdrag att tillhandahålla texter som pläderar mot demokrati och öppenhet. Att biblioteken lokalt ingår i ett politiskt system som kan ta ställning mot den här typen av yttringar och att det också ingår i bibliotekariens yrkesroll att verka mot sådana här krafter.

Parallellt med den här debatten pågår en annan, på bloggen Politiskt inkorrekt. Man uppmanar här till en kampanj för att få in den aktuella boken på alla bibliotek. Vilket förmodligen är orsaken till att diskussionen på Biblist startades till att börja med. Olika strategier för att lyckas med föresatserna att få biblioteken att köpa boken diskuteras. Stora oklarheter kring vad som gäller verkar föreligga, vilket bl a det här citatet belyser:

Om man köper en bok och donerar den till ett bibliotek, är biblotanterna skyldig att lägga upp boken för utlåning? Är det någon som vet hur reglerna är?

I Sverige finns ingen central styrning av folkbiblioteken. Sveriges folkbibliotek är kommunalt finansierade och styrda. Det finns en bibliotekslag, men den stipulerar i princip bara att det ska finnas folkbibliotek i varje kommun. De biblioteksanställda har i allmänhet mycket stor frihet att själva bestämma vad som ska köpas in eller inte. Det vanligaste politiska beslutet i en kommun vad gäller bibliotekens inköp, handlar förmodligen om vilka olika medieformat som ska få lånas ut. I alla kommuner får man t ex inte låna ut film, med hänvisning till konkurrenssituation med den lokala videouthyraren.

Ska biblioteken köpa in ”allt” eller ska det finnas restriktioner? Det tycker inte jag att man en gång för alla kan ge ett svar på. Det är viktigt att biblioteken kan ge tillgång till sådant som kan vara svårt att få tag i på annat håll, att spegla en mångfald av åsikter och röster. Men lika viktigt är det att det på biblioteket finns en medveten strategi kring vad man köper in och inte. Det som man bedömer vara ”skit”, för att citera en deltagare i Biblist-debatten, ska det prioriteras på grund av att vissa politiska strömningar vill sprida sin ideologi i samhället?

Egentligen kokar det ner till, hur verkar folkbiblioteket bäst för öppenhet och demokrati? Och där måste vi biblioteksanställda börja hos oss själva. Har vi på fötterna när vi nekar ett bokinköp? Som framgår på bloggen Politiskt inkorrekt, har det svamlats en del på biblioteken när inköpsförslaget har kommit. Ska man inte köpa boken, så måste man tydligt motivera varför. Som t ex i det första fallet, att ett politiskt beslut tagits i nämnden. I avsaknad av riktlinjer från sina politiker måste biblioteket (inköpsansvariga/chef) själv kunna fatta beslut. Det ingår i vår kompetens, som en av debattörerna hävdar, att kunna avgöra de här frågorna.

Men grunden för att kunna fatta de här besluten måste vara en diskussion på det lokala biblioteket kring bibliotekets ställningstaganden. Det finns väl få diskussioner som är så intressanta som var brytpunkter för inköp eller ej går. För mig är det egentligen mindre intressant vad varje enskild diskussion mynnar ut i lokalt. Huvudsaken är att den har ägt rum och vad vi, just här, menar med att bibliotekets roll i ett demokratiskt samhälle är viktig.

Och personligen är jag rädd. Rädd att hat och intolerans ska få ta över. Det får aldrig hända.

Lunchträdet av Anna-Stina / CC by 2.0

Lunchträdet av Anna-Stina / CC by 2.0