Bibliotek och yttrandefrihet – en konkretisering

I torsdags deltog jag i ett seminarium på årets bokmässa, kallat ”Professionellt urval: nytänk, normkritik, bevarande eller censur?”. Seminariet arrangerades av DIK, mot bakgrund av den debatt som under det senaste året har förts om barnböcker med rasistiskt innehåll på biblioteken. På seminariet talade jag om vikten av att konkretisera vad man menar med stora ord som till exempel yttrandefrihet, som i debatten har använts lite som ett tillhygge att slå åsiktsmotståndare i huvudet med. Jag försökte också ge vissa exempel, men tyckte inte jag lyckades så bra med det. Andra seminarieåhörare verkar ha tyckt detsamma. Därför tänkte jag nu konkretisera vad yttrandefrihet skulle kunna vara för något, i verksamhet på biblioteken.

Låt mig starta genom att använda upplevelser på just bokmässan som ett slags fond. När jag och min kollega strosade runt bland montrarna på torsdagen, upptäckte vi att vi passerade en monter för partiet Sverigedemokraterna. Det var första gången som jag såg SD på mässan och jag blev ganska paff och samtidigt illa tillmods. Sverigedemokraterna har en kulturpolitik som går ut på att kulturell verksamhet som enligt partiet definieras som ”mångkultur” ska läggas ned och att pengarna istället ska överföras till  vad man kallar för ”svenskt kulturarv”. Bland annat vill man avskaffa Världskulturmuseerna. Läs t ex diskussion i Fornvännen. Andra delar av deras politik går ut på att kraftigt minska invandringen, då man anser att människor från andra delar av världen inte hör hemma i Sverige. Trots partiets försök att minimera eller maskera rasistiska utspel från dess medlemmar, finns det idag många som inte tvivlar på att SD är ett rasistiskt parti.

En bekant till mig som besökte mässan, var omskakad då vi träffade på varandra i vimlet. ”Såg du SD:s monter?” frågade hen mig. Min bekant är själv svart och berättade hur illa berörd hen kände sig av att en av de första montrarna som hen såg tillhörde SD. Därtill bemannades montern av en person som min bekant kände igen från sitt vardagsliv, men inte visste hyste de åsikterna. Förrän nu. Att se dessa representanter för krafter som vill ha ut min bekant från landet, lade sordin på hens mässbesök. För när man diskuterar frågeställningar som ”Hur många invandrare tål Sverige?”, finns det de ibland oss som blir direkt berörda in på bara skinnet. Det är deras människovärde och existensberättigade som diskuteras, som om det vore en fråga i paritet med mer pengar till vården eller skolan.

Att vara den vars människovärde diskuteras och ifrågasätts kan innebära rädsla, att känna sig utesluten från majoritetssamhället och det innebär en högre risk för ohälsa. Att känna sig utsatt skapar inte någon bra grund för yttrandefrihet. Visst, formellt sett har alla samma möjligheter att uttrycka sig, men i praktiken blir det svårare för den som i många sammanhang känner sig ifrågasatt och förminskad.

Min uppfattning när det gäller yttrandefrihet är att den ska värnas, men inte utan att man konkretiserar vems yttrandefrihet vi då menar specifikt, samt varför och på vilka sätt vi på folkbiblioteken kan göra det.

Bibliotekslagen är tydlig på punkten att barn, personer med funktionsnedsättningar och personer med andra modersmål än svenska, samt snart även nationella minoriteter, ska prioriteras i folkbiblioteksarbetet. Det ger ett starkt stöd för arbete med yttrandefrihetsfrågor för just dessa grupper. Är det en förutsättning för att få komma till tals på biblioteket att man är en ”riktig författare”? Det vill säga, att ha fått en bok utgiven på förlag samt passerat bibliotekens alla inköpskanaler, för att få komma i åtnjutande av yttrandefrihet på bibliotek? (Lämnar just nu e-boksdiskussionen därhän.)

Jag menar att folkbibliotekets roll inte bara är att se till att människor blir (relativt passiva) mottagare av litteratur, utan också får möjligheter att själva uttrycka sig. Att utöva rätten att yttra sig, via en offentlig plats som folkbibliotek. Jag vill gärna ge exempel på några verksamheter som stärker just detta arbete på biblioteken.

Måste man vara författare för att hålla på med skrivande på bibliotek? En ny bok om att arbeta med ungdomar och skrivande på bibliotek. Digital delaktighet. Att kunna använda sig av datorer och själv skapa innehåll på webben är idag ett viktigt medel för att kunna göra sig hörd i samhällsdebatten. Öppen scen för det fria ordet. Att bjuda in föreningar, människor med specialkunskaper etc, för samtal och dialog gör biblioteket till ett viktigt rum för yttrandefrihet i lokalsamhället. Språkcaféer. Poetry slam. Och mycket mer.

Att tvärtom skapa otrygghet i biblioteksrummet motverkar yttrandefrihet, som jag ser det. Särskilt när det handlar om barn, som inte har samma möjlighet att värja sig eller att tänka källkritiskt som vuxna har. Jag känner familjer som idag undviker att besöka sitt lokala bibliotek, därför att när de går in på barnavdelningen står småbarnsböckerna med ”lilla hjärtat” på greppvänligt avstånd för deras små barn. Jag tillhör själv en av de familjer som kraftigt ransonerat biblioteksbesöken det senaste året, vilket skär i en bibliotekariesjäl. Men sist vi besökte vårt lokala bibliotek stod Gul! uppställd precis bredvid soffan för sagoläsning. Trots min dialog med lokal personal finns det ingen som helst chans att ändra på att den boken ska stå där, hos de riktigt små barnen, eftersom det är centralt bestämt. När man väljer att exponera barnböcker med rasistiskt innehåll (avsiktligt eller oavsiktligt är oväsentligt i sammanhanget), så väljer man samtidigt bort annat, som vissa målgrupper. I det läget så blir det förstås den ”riktiga författarens” yttrandefrihet som premieras. Och det kan man ju som bibliotek välja att göra, men viktigt att veta vad man då väljer bort.

Att arbeta för en jämlik yttrandefrihet, tycker jag känns som en viktig fråga för folkbibliotek. Såhär skriver Mänskliga rättigheter – regeringens webbplats om mänskliga rättigheter om yttrandefrihet.

Yttrandefriheten tillhör tillsammans med bl.a. åsiktsfriheten de mest grundläggande fri-och rättigheterna i ett demokratiskt samhälle. Möjligheten att uttrycka sin åsikt och bilda opinion i olika frågor har länge ansetts vara en viktig förutsättning för att de politiska processerna ska fungera på ett demokratiskt sätt. Åsiktsfriheten är obegränsad, medan rätten att fritt uttrycka sin mening kan begränsas och måste utövas under särskilt ansvar, exempelvis av hänsyn till andras fri- och rättigheter. Det fria ordet kan orsaka skada, till exempel genom att upplevas som kränkande, hetsa till diskriminering eller våldshandlingar, eller genom att röja uppgifter som får negativa konsekvenser antingen för enskilda eller för samhället som helhet. Yttrandefriheten har med andra ord vissa gränser.

Jag får återkomma till andra stora ord som demokrati och censur i ett senare inlägg.

(Jag väljer att inte ge möjligheten att kommentera här, då jag varken har tid eller lust med att moderera kommentarer.)