Det pågår en biblioteksdebatt just nu, som känns svår att sammanfatta, för den handlar som alla debatter om så många olika saker. En debatt blir ju ofta en möjlighet att framföra synpunkter, åsikter eller övertygelser som debattdeltagare har, men som inte alltid är kopplat direkt till ursprungsfrågan. Debatten tar sin egen väg och blir en plattform för många olika åsikter och agendor. Inget fel i det. Det blir lite rörigt bara och man talar gärna förbi varandra.
En del av debatten handlar om hot och våld, oacceptabla inslag i arbetsmiljön på bibliotek i Sverige. Hur vanligt detta är kommer att kartläggas i en undersökning som just nu inleds av DIK – akademikerfacket för kultur och kommunikation. Jag tror inte det finns någon som tycker att våld och hot är ens i närheten av ok på arbetsplatsen. Här handlar det om personal som utsätts, men det kan också handla om att besökare drabbas.
En annan debatt har kommit att handla om förorten. ”Utanförskapsområden” eller ”no go-zones”, som jag har sett förorten kallas i olika media. Områden där biblioteksanställda varje gör en fantastisk biblioteksverksamhet tillsammans med engagerade boende. Här vill man mer eller mindre uttalat mena att det är ”invandrarnas” fel att det inte är lugnt på biblioteken. Dessa synpunkter står oerhört långt ifrån min egen syn på människor och på samhället. De som vanligtvis för en rasistisk agenda ser sin chans att göra det igen. Att bibliotek fått stänga pga våld eller stök är inte reserverat för förorten, utan har förekommit i små homogena landsbygdssamhällen också, enligt min egen erfarenhet av drygt 15 års arbete som bibliotekspersonal.
Sen finns en debatt om att biblioteken ska vara tysta platser, rum för läsning av böcker, där bara den får tillgång som kan leva upp till bibliotekets regler om tyst och lugn. Här liknar debatten den som förs om ordning och reda i skolan. Tyst på lektionerna, keps av och mobilen i en låda hos läraren.
Särskilt den sista debatten knyter an till vilken syn på folkbibliotekets grunduppdrag som debattdeltagarna har. Och här finns säkert en höger/vänsterkoppling, eftersom det är en politisk fråga.
Bibliotekens grunduppdrag tycker jag själv är den springande punkten. Vi som arbetar på bibliotek delar inte samma uppfattning om vad bibliotek är och ska vara. Kanske är åsikterna mest spretiga vad gäller just folkbibliotek. Min egen värdering av biblioteken utgår från människan, inte från boken. Biblioteken ska vara världsförbättrare, om man så vill. Peter Alsbjer definierar på ett bra sätt folkbibliotek med utgångspunkt i det perspektivet:
Folkbiblioteket är en av folket utvald process för att fördela makten över information, kunskap och upplevelser med och mellan människorna i samhället.
Och i samma anda, R David Lankes:
Bad libraries build collections;
Good libraries build services;
Great libraries build societies.
Politiken har genom Bibliotekslagen sagt vad den vill med biblioteken. Det verkligt positiva med den här debatten är att biblioteken och vad de ska vara till för diskuteras, både inom och utom bibliotekens väggar.
Angående debatten om tyst och lugn, jag är övertygad om att tysta rum behövs på bibliotek. Människor fungerar på olika sätt. Några behöver tystnad och minimalt med intryck för att till exempel kunna lära. Andra behöver prata, diskutera och uppleva. Många av dagens bibliotekslokaler lever inte upp till de krav som kan ställas för att biblioteket ska kunna vara en bra plats för alla. I många bibliotek finns inga tysta rum eller avgränsade ytor avsedda för olika aktiviteter. Det är ett stort problem. Den bullrigaste plats jag till exempel någonsin har arbetat på var ett skolbibliotek. Det är också något som måste kommuniceras till alla som är involverade i byggande eller ombyggnationer av bibliotek. Krav på ändamålsenliga lokaler måste också ställas till dem som fattar beslut om resurser till bibliotek, politiken.