Finns bibliotek om tjugo år? – min text

Jag blev tillfrågad om att skriva i KB:s bok om framtidens bibliotek i våras, vilket var hedrande. Denna text är vad som blev resultatet. Istället för biblioteket ville jag fokusera på bibliotekarien. Det känns som rätt beslut. Jag är nyfiken på om ni har några synpunkter på texten.

Det är nog många av oss som arbetar på bibliotek som anser att biblioteken har en viktig roll att fylla som kontinuitetsskapare i ett samhälle som förändras. Biblioteken är på många sätt samhällets minne, samtidigt som de har i uppgift att bidra till samhällets och medborgarnas utveckling.

Lo Claesson, bibliotekschef i Vaggeryds kommun, skriver i en tankeväckande text på Peter Alsbjers blogg (den 20 maj 2011) att hon inte är övertygad om att biblioteken som de ser ut idag kommer att finnas kvar i framtiden. Mot det traditionella biblioteket ställer Lo Claesson det ubikvitära biblioteket, det bibliotek som är närvarande överallt. Hon berättar om en framtid där tekniken är inbäddad i omgivningen – i föremål, hus, människokroppen.

Tanken för mig till bibliotekets i mina ögon viktigaste resurs – bibliotekarien. Och det är åt bibliotekarien jag vill ägna denna text om bibliotekets framtid.

Den inbäddade bibliotekarien – ”the embedded librarian” – benämningen finns redan i bland annat den amerikanska biblioteksdiskursen. Det är ingen ny tanke. Biblioteken har arbetat uppsökande i många år, de allra tidigaste biblioteken i Sverige var bland annat kringvandrande bibliotek.

Idag arbetar många bibliotekarier ensamma i större organisationer som skolor, sjukhus och företag. Bibliotekarien är en integrerad del av organisationen och bidrar med informations-, kultur- och undervisningsfunktioner. Det är som sagt inget nytt. Det nya är att alltfler bibliotekarier i allt högre grad kommer att behöva arbeta på det här sättet för att fortsätta vara relevanta.

Professor R. David Lankes skriver i sin tegelsten The Atlas of New Librarianship (2011) att det ofta kan vara svårt att skilja mål från medel. Vi bibliotekarier är ofta så upptagna med de artefakter vi hanterar, som böcker och andra medier, att vi kan ha svårt att se den grundläggande tanken – syftet – med vår profession. Enligt Lankes är bibliotekariens uppgift att förbättra samhället, genom att underlätta skapandet av kunskap i de sammanhang där hon har i uppdrag att verka. Bibliotek, böcker, databaser – allt sådant är våra verktyg för att åstadkomma ett bättre samhälle.

Detta betyder också att bibliotekarien måste ha en egen världsbild, en uppfattning om vad hennes yrke är till för att åstadkomma. Vad är syftet med att låna ut en bok, undervisa i hur man hittar på nätet, ordna ett program i bibliotekets fysiska rum? Vart vill vi med vår verksamhet och varför finns den?

Kan man rentav tänka sig en framtid där professionen bibliotekarie är mer central än institutionen bibliotek? Jag tror precis som Lankes det. Om vi kan lära oss att arbeta mer strategiskt, inte bara följa utvecklingen utan också leda den. Om vi kan bestämma oss för vad vi vill uppnå, lära medan vi gör, våga pröva och misslyckas – då kan vi se en framtid för bibliotekarien.

Lankes menar att bibliotekarie är en titel som man skulle kunna förtjäna. Inte nödvändigtvis genom en examen i B&I, utan genom hårt arbete för bibliotekariens uppdrag. Alla som i skiftande sammanhang arbetar för uppdraget – att förbättra samhället och bidra till ökad kunskap genom att delta i och underlätta samtal som pågår omkring oss – är bibliotekarier.

Lankes vision om en framtid för bibliotekarier står i bjärt kontrast mot de framtidprognoser som idag görs av olika myndigheter och prognosinstitut. Det finns en spridd uppfattning om att när människor själva söker sin information och biblioteken automatiseras, då behövs inga bibliotekarier längre. Såhär skriver till exempel Arbetsförmedlingen om behovet av bibliotekarier på 5-10 års sikt:

Behovet av bibliotekarier kommer endast att uppvisa små förändringar. Personalbehoven är begränsade inom biblioteksområdet bland annat genom en ökad grad av självbetjäning. Antalet som arbetar inom yrket kommer att minska men samtidigt ökar pensionsavgångarna.

Här uttrycks alltså ingen uppfattning om bibliotekariens roll i informationssamhället, utan snarare en bild av bibliotekarien som en profession som lånar ut böcker. Det finns inga andra än bibliotekarierna själva som kan ändra på den bilden.

Det enda vi idag kan vara helt säkra på, är att vi inte vet exakt vilka kompetenser som kommer att vara relevanta om 10 eller 20 år. Det vi också kan vara säkra på är att omvärlden kommer att förändras genom teknisk utveckling, politiska beslut, kulturförändringar, migration och många andra faktorer. Det ställer krav på arbetslivet och på arbetskraften. Kontinuerligt lärande måste byggas in som en viktig del av alla organisationer. Bibliotekarien måste ha en beredskap att själv lära under hela yrkeslivet och att bidra till lärande i de sammanhang där hon verkar.

Bibliotekarieyrket har funnits i tusentals år. Det är dags att vi skaffar oss en tydligare uppfattning om varför bibliotekarier behöver finnas och dessutom berättar det för andra. Det finns en fara i att bibliotekarier i för hög utsträckning låter andra definiera yrket. Om bibliotekarie ska vara ett framtidsyrke måste vi i själva tala och skriva om våra uppdrag offentligt.

För mig står det gamla folkbildande idealet högt. Jag tror på bibliotekarien som en profession som nu och i framtiden kan förbättra samhället genom att underlätta delaktighet för människor på många olika sätt. Delaktighet kan vara att våga uttrycka sig, att få bolla en tanke med en annan människa, att hitta likasinnade, att lära sig kommunicera med nya och gamla hjälpmedel och språk, att knyta band mellan generationer och kulturer. Det handlar om att ge människor verktygen att själva lära vidare, att skapa egen delaktighet. Allt detta är sådant som man på flera bibliotek i Sverige arbetar med redan idag.

Ett av de bästa exemplen är projektet Godnattsagor inifrån vid Malmö stadsbibliotek, där barn till föräldrar som avtjänar fängelsestraff får möjlighet att upprätthålla kontakt med sin förälder. Det sker genom att föräldern läser in sagor på cd som barnet sedan får lyssna till. Här underlättar bibliotekariens arbete anknytningen mellan barn och föräldrar, stärker förälderns insikter i läsningens betydelse för barnen och skapar möjligheter för en fortsatt bättre framtid för både barn och föräldrar.

Utmaningen för bibliotekarien är att utveckla detta inom skilda kontexter. Inse att det fysiska biblioteket inte nödvändigtvis måste vara den optimala arenan för möten och samtal, utan att lärandet redan nu sker överallt och hela tiden. Utmaningen för bibliotekarien är stor – att finna alla de sammanhang där hennes närvaro bidrar till en bättre värld.