Diskussionsunderlag – att lyfta fram bibliotek i sociala medier

I slutet av veckan kommer jag att medverka vid en kurs för bibliotekschefer från kommuner i de mellersta och södra delarna av landet, Att hitta rätt i maktens korridorer.

Min uppgift är att föra in biblioteksperspektivet vad gäller att använda sociala medier i sin yrkesroll som bibliotekschef och bibliotekarie. Förutom att prata och föreläsa på ämnet har jag också sammanställt läsning, som underlag för en diskussion kring ämnet ”strategier för att lyfta fram bibliotek”. Jag tänkte att de lästipsen kanske fler är intresserade av, därför listar jag dem nedan.

Det är inga helt nya och okända texter, men texter som jag tror ska vara intressanta just i det här sammanhanget. Ett önskemål som finns hos flera av kursdeltagarna är att vi specifikt kommer in på ämnet twitter.

Kommunikation och pr
David Lee King,”Shameless Self-Promotion is … Awesome!”

Anders Mildner, ”En värld av spinn och pr-propaganda

Anna-Stina Takala / BiblioBuster, ”Vem är jag på twitter?”

Andreas Hedström Mace och Sara Lind, ”Policy och riktlinjer – sociala medier på Stockholms universitetsbibliotek

Krishantering
Brit Stakston / JMW, “Din tidsfrist är 48 timmar

Boktips – läs vidare om du vill och hinner
Gilla! – dela engagemang, passion och idéer via sociala medier av Brit Stakston
Om kommunikation för idéburna organisationer

Hade du valt några andra texter än jag? Kommentera gärna och säg vilka! 🙂

Annonser

Liten kartläggning av bibliotek på facebook

Jag bestämde mig av olika skäl för att kolla upp hur många bibliotek som egentligen finns på facebook idag. Det finns en outtalad förväntan, i alla fall hos mig själv, att biblioteken ska  finnas där. Jag ser ju så många av biblioteken i mina flöden. Tycker jag. Idag finns den grundläggande kunskapen kring hur man sätter upp och driver en sida på biblioteket och varför man gör det, tänkte jag. Biblioteken har gått vidare och vill jobba mer strategiskt och genomtänkt, trodde jag.

Vid lite närmare granskning insåg jag att det inte är så. När jag lite snabbt sökte på några av de större stadsbiblioteken i landet, insåg jag att flera av dem inte går att återfinna i sociala medier. Då bestämde jag mig för att göra en lite mer systematisk granskning. Att börja titta på hur det ser ut i Stockholms län kändes genomförbart. Det är 26 kommuner i länet och alltså 26 folkbiblioteksorganisationer att titta på.

Det som intresserar mig är glappet mellan människors intresse för att söka upp biblioteket på facebook och bibliotekens eventuella frånvaro. Finns ett intresse för att hitta sitt bibliotek på facebook? Möter biblioteket det intresset genom möjlighet att kommunicera med biblioteket och att hitta information om biblioteket? Jag har tittat specifikt på huruvida människor har valt att ”checka in” på biblioteket via facebook places, trots avsaknad av en sida skapad av/för biblioteket.

I Sverige är nästan halva befolkningen, över 4 miljoner, medlemmar i facebook. I åldern upp till 35 år är minst 75% av befolkningen medlemmar. I de yngre ålderskategorierna är 100% medlemmar.

Här nedan finns de siffror som jag hittade för folkbiblioteken i Stockholms län vad gäller sida och plats i fb. Jag väljer att inte skriva ut kommunernas namn, eftersom syftet inte är att peka ut någon, utan snarare att visa på de möjligheter som återstår att utnyttja. Flera kommuner har många bibliotek inom sina gränser. Jag har tittat på om det finns minst en facebooksida för biblioteket i kommunen. Resultatet:

Egen sida för biblioteket
14 st (54%)

Sida som ej är kopplad till biblioteksbyggnaden men där biblioteket ingår (t ex kommun, kulturhus, blogg), men där människor ändå valt att ”checka in” på biblioteket
3 st

Biblioteket har ingen facebooksida, men människor har ändå valt att ”checka in” på biblioteket (dvs skapa en egen plats för det)
5 st (19%)

Biblioteket har ingen sida och ingen har heller ”checkat in” på biblioteket
3 st

En låntagare har skapat och driver en sida om/för biblioteket
1 st

Jag tycker det här är jätteintressant. I nästan 20% (5 st) av kommunerna har bibliotekets användare valt att checka in på biblioteket när de vistas där, trots att biblioteket inte har en egen sida. Man vill uppenbarligen gärna visa att man har besökt sitt bibliotek. De här personerna, vilka faktiskt är ganska många, nära 450 personer totalt, borde biblioteken kunna fånga in och skapa en lite närmare dialog med. Visst, dialogen förs kanske redan i fysisk miljö, men just de här personerna är uppenbarligen intresserade av att berätta för andra virtuellt om att de besöker biblioteket. Är inte det en väldigt bra början för kommunikation mellan bibliotekets personal och dess användare?

Man kan invända att det inte finns tid för sånt här arbete på biblioteket (vilket helt och hållet är en prioriteringsfråga). Man kan också hävda att facebook är dumt och rentav farligt. Men fakta kvarstår, att facebook är en arena för möjligheter att underhålla ett engagemang som människor känner för biblioteket, särskilt i de yngre åldersgrupperna. Varför inte använda sig av möjligheten?

Finns bibliotek om tjugo år? – min text

Jag blev tillfrågad om att skriva i KB:s bok om framtidens bibliotek i våras, vilket var hedrande. Denna text är vad som blev resultatet. Istället för biblioteket ville jag fokusera på bibliotekarien. Det känns som rätt beslut. Jag är nyfiken på om ni har några synpunkter på texten.

Det är nog många av oss som arbetar på bibliotek som anser att biblioteken har en viktig roll att fylla som kontinuitetsskapare i ett samhälle som förändras. Biblioteken är på många sätt samhällets minne, samtidigt som de har i uppgift att bidra till samhällets och medborgarnas utveckling.

Lo Claesson, bibliotekschef i Vaggeryds kommun, skriver i en tankeväckande text på Peter Alsbjers blogg (den 20 maj 2011) att hon inte är övertygad om att biblioteken som de ser ut idag kommer att finnas kvar i framtiden. Mot det traditionella biblioteket ställer Lo Claesson det ubikvitära biblioteket, det bibliotek som är närvarande överallt. Hon berättar om en framtid där tekniken är inbäddad i omgivningen – i föremål, hus, människokroppen.

Tanken för mig till bibliotekets i mina ögon viktigaste resurs – bibliotekarien. Och det är åt bibliotekarien jag vill ägna denna text om bibliotekets framtid.

Den inbäddade bibliotekarien – ”the embedded librarian” – benämningen finns redan i bland annat den amerikanska biblioteksdiskursen. Det är ingen ny tanke. Biblioteken har arbetat uppsökande i många år, de allra tidigaste biblioteken i Sverige var bland annat kringvandrande bibliotek.

Idag arbetar många bibliotekarier ensamma i större organisationer som skolor, sjukhus och företag. Bibliotekarien är en integrerad del av organisationen och bidrar med informations-, kultur- och undervisningsfunktioner. Det är som sagt inget nytt. Det nya är att alltfler bibliotekarier i allt högre grad kommer att behöva arbeta på det här sättet för att fortsätta vara relevanta.

Professor R. David Lankes skriver i sin tegelsten The Atlas of New Librarianship (2011) att det ofta kan vara svårt att skilja mål från medel. Vi bibliotekarier är ofta så upptagna med de artefakter vi hanterar, som böcker och andra medier, att vi kan ha svårt att se den grundläggande tanken – syftet – med vår profession. Enligt Lankes är bibliotekariens uppgift att förbättra samhället, genom att underlätta skapandet av kunskap i de sammanhang där hon har i uppdrag att verka. Bibliotek, böcker, databaser – allt sådant är våra verktyg för att åstadkomma ett bättre samhälle.

Detta betyder också att bibliotekarien måste ha en egen världsbild, en uppfattning om vad hennes yrke är till för att åstadkomma. Vad är syftet med att låna ut en bok, undervisa i hur man hittar på nätet, ordna ett program i bibliotekets fysiska rum? Vart vill vi med vår verksamhet och varför finns den?

Kan man rentav tänka sig en framtid där professionen bibliotekarie är mer central än institutionen bibliotek? Jag tror precis som Lankes det. Om vi kan lära oss att arbeta mer strategiskt, inte bara följa utvecklingen utan också leda den. Om vi kan bestämma oss för vad vi vill uppnå, lära medan vi gör, våga pröva och misslyckas – då kan vi se en framtid för bibliotekarien.

Lankes menar att bibliotekarie är en titel som man skulle kunna förtjäna. Inte nödvändigtvis genom en examen i B&I, utan genom hårt arbete för bibliotekariens uppdrag. Alla som i skiftande sammanhang arbetar för uppdraget – att förbättra samhället och bidra till ökad kunskap genom att delta i och underlätta samtal som pågår omkring oss – är bibliotekarier.

Lankes vision om en framtid för bibliotekarier står i bjärt kontrast mot de framtidprognoser som idag görs av olika myndigheter och prognosinstitut. Det finns en spridd uppfattning om att när människor själva söker sin information och biblioteken automatiseras, då behövs inga bibliotekarier längre. Såhär skriver till exempel Arbetsförmedlingen om behovet av bibliotekarier på 5-10 års sikt:

Behovet av bibliotekarier kommer endast att uppvisa små förändringar. Personalbehoven är begränsade inom biblioteksområdet bland annat genom en ökad grad av självbetjäning. Antalet som arbetar inom yrket kommer att minska men samtidigt ökar pensionsavgångarna.

Här uttrycks alltså ingen uppfattning om bibliotekariens roll i informationssamhället, utan snarare en bild av bibliotekarien som en profession som lånar ut böcker. Det finns inga andra än bibliotekarierna själva som kan ändra på den bilden.

Det enda vi idag kan vara helt säkra på, är att vi inte vet exakt vilka kompetenser som kommer att vara relevanta om 10 eller 20 år. Det vi också kan vara säkra på är att omvärlden kommer att förändras genom teknisk utveckling, politiska beslut, kulturförändringar, migration och många andra faktorer. Det ställer krav på arbetslivet och på arbetskraften. Kontinuerligt lärande måste byggas in som en viktig del av alla organisationer. Bibliotekarien måste ha en beredskap att själv lära under hela yrkeslivet och att bidra till lärande i de sammanhang där hon verkar.

Bibliotekarieyrket har funnits i tusentals år. Det är dags att vi skaffar oss en tydligare uppfattning om varför bibliotekarier behöver finnas och dessutom berättar det för andra. Det finns en fara i att bibliotekarier i för hög utsträckning låter andra definiera yrket. Om bibliotekarie ska vara ett framtidsyrke måste vi i själva tala och skriva om våra uppdrag offentligt.

För mig står det gamla folkbildande idealet högt. Jag tror på bibliotekarien som en profession som nu och i framtiden kan förbättra samhället genom att underlätta delaktighet för människor på många olika sätt. Delaktighet kan vara att våga uttrycka sig, att få bolla en tanke med en annan människa, att hitta likasinnade, att lära sig kommunicera med nya och gamla hjälpmedel och språk, att knyta band mellan generationer och kulturer. Det handlar om att ge människor verktygen att själva lära vidare, att skapa egen delaktighet. Allt detta är sådant som man på flera bibliotek i Sverige arbetar med redan idag.

Ett av de bästa exemplen är projektet Godnattsagor inifrån vid Malmö stadsbibliotek, där barn till föräldrar som avtjänar fängelsestraff får möjlighet att upprätthålla kontakt med sin förälder. Det sker genom att föräldern läser in sagor på cd som barnet sedan får lyssna till. Här underlättar bibliotekariens arbete anknytningen mellan barn och föräldrar, stärker förälderns insikter i läsningens betydelse för barnen och skapar möjligheter för en fortsatt bättre framtid för både barn och föräldrar.

Utmaningen för bibliotekarien är att utveckla detta inom skilda kontexter. Inse att det fysiska biblioteket inte nödvändigtvis måste vara den optimala arenan för möten och samtal, utan att lärandet redan nu sker överallt och hela tiden. Utmaningen för bibliotekarien är stor – att finna alla de sammanhang där hennes närvaro bidrar till en bättre värld.