Att lansera en nättjänst

Det har varit en intensiv dag idag. Bibblan svarar har haft premiär. Vi (mina kollegor Anna Å, Lennart, Elisabet, Bertine och Åsa B) har planerat för detta ett tag. Ett ganska långt tag. Vi har jobbat hårt med tjänsten särskilt sedan sommaren. När man håller på med någonting länge, så blir man lätt blind för det man sysslar med. Så när tjänsten i hemlighet gick live sent i fredags kväll, blev jag ganska överraskad av Åke Nygrens positiva utrop i DM på twitter – Det här kommer att sälja sig självt!

Men så blev det faktiskt! För mig som inte gör webblanseringar varje dag direkt så kändes det som om precis alla länkade till vår nya tjänst på facebook och twitter, eller rent av bloggade om den. Även om det förstås inte var så. Men vi hade inte räknat med så mycket ”gratisskjuts” så att säga. En hel del av det arbete som vi hade förberett oss på, behövdes nästan inte. Att kontakta bloggare t ex.

Jag tror att hemligheten ligger i att Bibblan svarar är en social tjänst. Förutom att den förstås finns både på facebook (100+ nya gillare idag) och twitter, så ger den ett personligt ansikte till de bibliotekarier som jobbar med tjänsten. Den är snygg och mysig. Det går att dela alla svar på facebook. Det går att prata med oss som jobbar med tjänsten, på facebook och på twitter. Förutom via mejl då. Man kan välja sin favoritbibliotekarie. Det är en unik tjänst, för den finns på tio språk. Jag tror också att våra sociala kontaktnät på webben, vi som arbetar med tjänsten, underlättade spridningen.

För fortsatt framgång är det viktigt att tjänsten håller hög kvalitet och levererar det den säger att den ska. Vi har fler än 200 bibliotekarier som ska hjälpas åt med den uppgiften. Ändå kändes det nästan överväldigande när frågorna började strömma in i tjänsten. Vad fort det går, vi behöver vara fler!

Vad är Bibblan svarar? Läs mer i utvecklingsbloggen. Bibblan svarar är designad av Good Old.

Och för mig är det bästa med Bibblan svarar att det lyfter bibliotekens främsta resurs – dess personal.

Konsten att strula till sin nätnärvaro?

Jag skrev tidigare i inlägget Vem är jag på twitter? om hur man kan se på förhållandet professionellt/personligt/privat i sociala medier. Att var vi än är, så representerar vi i någon mening alla de uppdrag vi har. Kanske lät jag då hela frågan bli aningen mindre komplicerad än vad den verkligen är.

För nu undrar jag, om jag som privatperson skulle vilja lämna t ex facebook och twitter, vad händer då med mitt jobb? För det har ju ofta hänt under de fyra år som gått sedan jag gick med i facebook att jag har velat lämna. Det har inte varit kul längre, utan stundtals ganska deprimerande att logga in. Från början var det bara nördar som var med i facebook och då var det lätt att hålla användandet till en professionell nivå. Men allteftersom facebook blev mainstream uppstod en förväntan om att privata relationer skulle skötas via nätverket. Det var den här blandningen som inte visade sig funka för mig. Det blev inget av inget.

Nu har facebook tack och lov förändrats igen och det finns flera olika möjligheter att sköta sitt arbete samt sina fritidsintressen via nätverket (t ex hemliga grupper). Att gå ur just nu är inte aktuellt för mig.

Men om jag ville gå ur, hur skulle jag kunna sköta mitt jobb?

En stor mängd av mina jobbkontakter finns i facebook. Vi diskuterar olika jobbrelaterade frågor i både öppna och stängda grupper. Vi samarbetar. Och jag sköter min arbetsplats facebooksida. För att kunna göra det måste jag ha en egen facebookprofil. Jag har nu insett att om jag skulle gå ur facebook, så skulle jag behöva hitta en annan yrkesbana.

Ungefär motsvarande gäller för twitter. Utan twitter skulle jag vara utan det kreativa småprat som ofta är bränslet i arbetsdagen. Med twitter sträcker jag ögon och öron utanför mina vanliga nätverk. Jag håller upp ett finger i luften samtidigt som jag delar med mig av eget innehåll, egna tankar, till andra. Jag kan inte gå ur.

Det man dock kan göra är att då och då ta en paus, om man känner att det är påkallat. Ingen märker att man har varit borta från de sociala medierna. Det sa Anders Mildner och jag tror honom. Men kvarstår dock att jag inte kan lämna helt (av t ex privata skäl) utan att det skulle påverka min insats på jobbet negativt.

Finns det fler av er biblioteksmänniskor som nu har kommit så långt i er nätnärvaro, att det inte finns någon ”väg tillbaka”? Om man skulle vilja alltså…

Kanadagäss av Anna-Stina på Flickr / CC by 2.0

Vem är jag på twitter?

Den senaste tiden har jag tagit del av tankar som andra har kring vem man egentligen representerar på nätet, när man t ex twittrar. Jag har ”tjuvlyssnat” lite på twitterdiskussioner, där några berättar att de endast representerar sig själva och inte sin arbetsgivare på twitter, de twittrar helt enkelt ”privat”. Jag hade också förmånen att lyssna till Lars Lundqvist på Riksantikvarieämbetet härom veckan och ta del av hans syn på användandet av twitter bland de anställda där han jobbar.

Allt det här jag givit mig nya infallsviklar till hur jag själv ser på privat/personligt/professionellt på nätet, och kanske har det stärkt tankar som jag redan burit omkring på.

Såhär tänker jag: När jag twittrar, eller öht är publik på nätet, så representerar jag allt det jag står för i vanliga fall.

Eftersom twitter för mig främst är ett arbetsredskap, så representerar jag kanske starkast min roll av utvecklingsledare på Regionbibliotek Stockholm. Med tanke på hur stor del av sitt liv som man ägnar sitt arbete, så är det ju också en viktig bit av vem jag faktiskt är. Privat som professionellt. Jag har också ett annat viktigt uppdrag som är knutet till min yrkesroll, jag är ledamot i fackförbundet DIKs förbundsstyrelse. Och det är jag också hela tiden, precis som jag är utvecklingsledare.

Lars Lundqvist fick frågan om det finns några kriterier för twittrande bland de anställda vid RAÄ. Lars sa att, nej det finns det inte. Och samtidigt,  ja det finns det. Och det är de kriterier som används när någon anställs. Det vill säga att kvalitetskontrollen av en person sker vid anställningsförfarandet. Sedan får man utgå ifrån att den personen kan föra RAÄs talan, i twitter såsom i andra typer av komunikation. Under arbetstid twittrar den anställde inom det uppdrag hon har för RAÄ. På kvällstid däremot kan man twittra om precis vad man vill, det lägger sig arbetsgivaren inte i.

Vi är många som twittrar på arbetstid såväl som på fritid. Och det är självklart att den man är på fritiden också påverkar den bild som man ger av sig själv på nätet. Att jag själv är kattägare, fru, blivande förälder, fotointresserad, det är säkert något som många av mina följare har snappat upp. Och det ger en bredare bild av vem jag är, än bara utvecklingsledaren och styrelseledamoten. För jag är ju hela den där personen.

Men det är inte samma sak som att jag låter det privata ta sin plats på nätet. För mig har det privata livet sin egen plats och det är i mitt fall inte publikt på nätet. Men det finns många sidor jag kan visa av mig själv, utan att i mina ögon lämna ut det privata.

Där jag arbetar uppmanas vi av chefen att twittra i jobbet. Det är för att vår kloke chef har sett vilka fördelar detta kan ge oss i arbetet och att det är bra för Regionbiblioteket. Själv har jag svårt att tänka mig att jag skulle kunna lägga mycket arbetstid på sociala medier, om det inte ingick i mitt uppdrag.

Jag tror att var och en som twittrar är en tillgång för sin arbetsgivare (och särskilt då om man är egen företagare). Jag tror att man måste vara medveten om att man representerar en kanske bredare bild av sig själv, än man ibland tänker sig. Om de du twittrar med vet om att du arbetar på folkbiblioteket X, så kommer det du skriver att även färga av sig på folkbiblioteket X, troligen på ett positivt sätt om du är en hyvens person. Även om du säger att du inte representerar din arbetsgivare. Och det tycker jag att både den enskilde och arbetsgivaren ska dra nytta av.

Några frågor på detta? 😉

Lilla vovven by Anna-Stina on Flickr / CC by 2.0