Vad bibliotek ska vara till för – biblioteksdebatt

Det pågår en biblioteksdebatt just nu, som känns svår att sammanfatta, för den handlar som alla debatter om så många olika saker. En debatt blir ju ofta en möjlighet att framföra synpunkter, åsikter eller övertygelser som debattdeltagare har, men som inte alltid är kopplat direkt till ursprungsfrågan. Debatten tar sin egen väg och blir en plattform för många olika åsikter och agendor. Inget fel i det. Det blir lite rörigt bara och man talar gärna förbi varandra.

En del av debatten handlar om hot och våld, oacceptabla inslag i arbetsmiljön på bibliotek i Sverige. Hur vanligt detta är kommer att kartläggas i en undersökning som just nu inleds av DIK –  akademikerfacket för kultur och kommunikation. Jag tror inte det finns någon som tycker att våld och hot är ens i närheten av ok på arbetsplatsen. Här handlar det om personal som utsätts, men det kan också handla om att besökare drabbas.

En annan debatt har kommit att handla om förorten. ”Utanförskapsområden” eller ”no go-zones”, som jag har sett förorten kallas i olika media. Områden där biblioteksanställda varje gör en fantastisk biblioteksverksamhet tillsammans med engagerade boende. Här vill man mer eller mindre uttalat mena att det är ”invandrarnas” fel att det inte är lugnt på biblioteken. Dessa synpunkter står oerhört långt ifrån min egen syn på människor och på samhället. De som vanligtvis för en rasistisk agenda ser sin chans att göra det igen. Att bibliotek fått stänga pga våld eller stök är inte reserverat för förorten, utan har förekommit i små homogena landsbygdssamhällen också, enligt min egen erfarenhet av drygt 15 års arbete som bibliotekspersonal.

Sen finns en debatt om att biblioteken ska vara tysta platser, rum för läsning av böcker, där bara den får tillgång som kan leva upp till bibliotekets regler om tyst och lugn. Här liknar debatten den som förs om ordning och reda i skolan. Tyst på lektionerna, keps av och mobilen i en låda hos läraren.

Särskilt den sista debatten knyter an till vilken syn på folkbibliotekets grunduppdrag som debattdeltagarna har. Och här finns säkert en höger/vänsterkoppling, eftersom det är en politisk fråga.

Bibliotekens grunduppdrag tycker jag själv är den springande punkten. Vi som arbetar på bibliotek delar inte samma uppfattning om vad bibliotek är och ska vara. Kanske är åsikterna mest spretiga vad gäller just folkbibliotek. Min egen värdering av biblioteken utgår från människan, inte från boken. Biblioteken ska vara världsförbättrare, om man så vill. Peter Alsbjer definierar på ett bra sätt folkbibliotek med utgångspunkt i det perspektivet:

Folkbiblioteket är en av folket utvald process för att fördela makten över information, kunskap och upplevelser med och mellan människorna i samhället.

Och i samma anda, R David Lankes:

Bad libraries build collections;
Good libraries build services;
Great libraries build societies.

Politiken har genom Bibliotekslagen sagt vad den vill med biblioteken. Det verkligt positiva med den här debatten är att biblioteken och vad de ska vara till för diskuteras, både inom och utom bibliotekens väggar.

Angående debatten om tyst och lugn, jag är övertygad om att tysta rum behövs på bibliotek. Människor fungerar på olika sätt. Några behöver tystnad och minimalt med intryck för att till exempel kunna lära. Andra behöver prata, diskutera och uppleva. Många av dagens bibliotekslokaler lever inte upp till de krav som kan ställas för att biblioteket ska kunna vara en bra plats för alla. I många bibliotek finns inga tysta rum eller avgränsade ytor avsedda för olika aktiviteter. Det är ett stort problem. Den bullrigaste plats jag till exempel någonsin har arbetat på var ett skolbibliotek. Det är också något som måste kommuniceras till alla som är involverade i byggande eller ombyggnationer av bibliotek. Krav på ändamålsenliga lokaler måste också ställas till dem som fattar beslut om resurser till bibliotek, politiken.

Bibliotek och yttrandefrihet – en konkretisering

I torsdags deltog jag i ett seminarium på årets bokmässa, kallat ”Professionellt urval: nytänk, normkritik, bevarande eller censur?”. Seminariet arrangerades av DIK, mot bakgrund av den debatt som under det senaste året har förts om barnböcker med rasistiskt innehåll på biblioteken. På seminariet talade jag om vikten av att konkretisera vad man menar med stora ord som till exempel yttrandefrihet, som i debatten har använts lite som ett tillhygge att slå åsiktsmotståndare i huvudet med. Jag försökte också ge vissa exempel, men tyckte inte jag lyckades så bra med det. Andra seminarieåhörare verkar ha tyckt detsamma. Därför tänkte jag nu konkretisera vad yttrandefrihet skulle kunna vara för något, i verksamhet på biblioteken.

Låt mig starta genom att använda upplevelser på just bokmässan som ett slags fond. När jag och min kollega strosade runt bland montrarna på torsdagen, upptäckte vi att vi passerade en monter för partiet Sverigedemokraterna. Det var första gången som jag såg SD på mässan och jag blev ganska paff och samtidigt illa tillmods. Sverigedemokraterna har en kulturpolitik som går ut på att kulturell verksamhet som enligt partiet definieras som ”mångkultur” ska läggas ned och att pengarna istället ska överföras till  vad man kallar för ”svenskt kulturarv”. Bland annat vill man avskaffa Världskulturmuseerna. Läs t ex diskussion i Fornvännen. Andra delar av deras politik går ut på att kraftigt minska invandringen, då man anser att människor från andra delar av världen inte hör hemma i Sverige. Trots partiets försök att minimera eller maskera rasistiska utspel från dess medlemmar, finns det idag många som inte tvivlar på att SD är ett rasistiskt parti.

En bekant till mig som besökte mässan, var omskakad då vi träffade på varandra i vimlet. ”Såg du SD:s monter?” frågade hen mig. Min bekant är själv svart och berättade hur illa berörd hen kände sig av att en av de första montrarna som hen såg tillhörde SD. Därtill bemannades montern av en person som min bekant kände igen från sitt vardagsliv, men inte visste hyste de åsikterna. Förrän nu. Att se dessa representanter för krafter som vill ha ut min bekant från landet, lade sordin på hens mässbesök. För när man diskuterar frågeställningar som ”Hur många invandrare tål Sverige?”, finns det de ibland oss som blir direkt berörda in på bara skinnet. Det är deras människovärde och existensberättigade som diskuteras, som om det vore en fråga i paritet med mer pengar till vården eller skolan.

Att vara den vars människovärde diskuteras och ifrågasätts kan innebära rädsla, att känna sig utesluten från majoritetssamhället och det innebär en högre risk för ohälsa. Att känna sig utsatt skapar inte någon bra grund för yttrandefrihet. Visst, formellt sett har alla samma möjligheter att uttrycka sig, men i praktiken blir det svårare för den som i många sammanhang känner sig ifrågasatt och förminskad.

Min uppfattning när det gäller yttrandefrihet är att den ska värnas, men inte utan att man konkretiserar vems yttrandefrihet vi då menar specifikt, samt varför och på vilka sätt vi på folkbiblioteken kan göra det.

Bibliotekslagen är tydlig på punkten att barn, personer med funktionsnedsättningar och personer med andra modersmål än svenska, samt snart även nationella minoriteter, ska prioriteras i folkbiblioteksarbetet. Det ger ett starkt stöd för arbete med yttrandefrihetsfrågor för just dessa grupper. Är det en förutsättning för att få komma till tals på biblioteket att man är en ”riktig författare”? Det vill säga, att ha fått en bok utgiven på förlag samt passerat bibliotekens alla inköpskanaler, för att få komma i åtnjutande av yttrandefrihet på bibliotek? (Lämnar just nu e-boksdiskussionen därhän.)

Jag menar att folkbibliotekets roll inte bara är att se till att människor blir (relativt passiva) mottagare av litteratur, utan också får möjligheter att själva uttrycka sig. Att utöva rätten att yttra sig, via en offentlig plats som folkbibliotek. Jag vill gärna ge exempel på några verksamheter som stärker just detta arbete på biblioteken.

Måste man vara författare för att hålla på med skrivande på bibliotek? En ny bok om att arbeta med ungdomar och skrivande på bibliotek. Digital delaktighet. Att kunna använda sig av datorer och själv skapa innehåll på webben är idag ett viktigt medel för att kunna göra sig hörd i samhällsdebatten. Öppen scen för det fria ordet. Att bjuda in föreningar, människor med specialkunskaper etc, för samtal och dialog gör biblioteket till ett viktigt rum för yttrandefrihet i lokalsamhället. Språkcaféer. Poetry slam. Och mycket mer.

Att tvärtom skapa otrygghet i biblioteksrummet motverkar yttrandefrihet, som jag ser det. Särskilt när det handlar om barn, som inte har samma möjlighet att värja sig eller att tänka källkritiskt som vuxna har. Jag känner familjer som idag undviker att besöka sitt lokala bibliotek, därför att när de går in på barnavdelningen står småbarnsböckerna med ”lilla hjärtat” på greppvänligt avstånd för deras små barn. Jag tillhör själv en av de familjer som kraftigt ransonerat biblioteksbesöken det senaste året, vilket skär i en bibliotekariesjäl. Men sist vi besökte vårt lokala bibliotek stod Gul! uppställd precis bredvid soffan för sagoläsning. Trots min dialog med lokal personal finns det ingen som helst chans att ändra på att den boken ska stå där, hos de riktigt små barnen, eftersom det är centralt bestämt. När man väljer att exponera barnböcker med rasistiskt innehåll (avsiktligt eller oavsiktligt är oväsentligt i sammanhanget), så väljer man samtidigt bort annat, som vissa målgrupper. I det läget så blir det förstås den ”riktiga författarens” yttrandefrihet som premieras. Och det kan man ju som bibliotek välja att göra, men viktigt att veta vad man då väljer bort.

Att arbeta för en jämlik yttrandefrihet, tycker jag känns som en viktig fråga för folkbibliotek. Såhär skriver Mänskliga rättigheter – regeringens webbplats om mänskliga rättigheter om yttrandefrihet.

Yttrandefriheten tillhör tillsammans med bl.a. åsiktsfriheten de mest grundläggande fri-och rättigheterna i ett demokratiskt samhälle. Möjligheten att uttrycka sin åsikt och bilda opinion i olika frågor har länge ansetts vara en viktig förutsättning för att de politiska processerna ska fungera på ett demokratiskt sätt. Åsiktsfriheten är obegränsad, medan rätten att fritt uttrycka sin mening kan begränsas och måste utövas under särskilt ansvar, exempelvis av hänsyn till andras fri- och rättigheter. Det fria ordet kan orsaka skada, till exempel genom att upplevas som kränkande, hetsa till diskriminering eller våldshandlingar, eller genom att röja uppgifter som får negativa konsekvenser antingen för enskilda eller för samhället som helhet. Yttrandefriheten har med andra ord vissa gränser.

Jag får återkomma till andra stora ord som demokrati och censur i ett senare inlägg.

(Jag väljer att inte ge möjligheten att kommentera här, då jag varken har tid eller lust med att moderera kommentarer.)

Läst: Americanah

I oktober kommer den nigerianska författaren Chimamanda Ngozi Adichie till Stockholm och Internationell författarscen på Kulturhuset. Jag tror att jag var en av de första som köpte biljett till evenemanget och jag ser väldigt mycket fram emot att på plats få höra henne tala om sitt författarskap, men förhoppningsvis också om andra ting. Jag har läst det mesta av Adichie och känner att min relation till henne är speciell, eftersom min relation till Nigeria är speciell.

Adichies senaste roman Americanah kommer på svenska i oktober. Men jag kunde inte vänta tills dess med att läsa den. I baksidestexterna och på andra håll där jag sett romanen beskrivas används ord som “vivid characters”, “grand canvas”, “intergenerational epic”. Nu när jag har läst ut boken, så kan jag konstatera att den framförallt handlar om ras. Vad hudfärg och ursprung betyder i olika kontexter, framförallt i USA. Men också i ett land som Nigeria, historiskt förött av kolonialismen, idag under kapitalistisk skövling. En ung demokrati med en växande inhemsk överklass och medelklass.

Bokens huvudkaraktär är igbotjejen Ifemelu, som utan att egentligen ha drömt särskilt mycket om det, lyckas ta sig till USA för att skaffa sig en amerikansk examen. I USA blir hon kvar i 15 år, innan hon återvänder till Nigeria. Ifemelu upptäcker innebörden av att vara svart i det moderna USA. Ett USA som väljer Obama till makten, men som är segregerat. Över detta börjar hon reflektera och startar en blogg, “Raceteenth or Various Observations About American Blacks (Those Formerly Known as Negroes) by a Non-­American Black”, som över tid blir så framgångsrik att hon kan försörja sig på den. Skillnaden mellan att vara svart amerikan och (svart) afrikan är betydlig, vilket Ifemelu på olika sätt erfar och skriver om.

Det är genom bloggen som Ifemelu, och därmed romanförfattaren, ges möjlighet att reflektera över frågor om ras, vithet, diskriminering, värderingar och det specifikt amerikanska i kontrast till nigerianska medelklassvärderingar.

Blogginläggen tycker jag är en av de stora behållningarna av boken. En roman som på andra sätt är traditionell, till exempel i kärlekshistorien som löper som en röd tråd genom boken, blir genom bloggtexterna kritiskt politisk. Romanen startar i en salong för hårflätning. Svarta kvinnors hår har blivit något av en politisk fråga i skärningspunkten mellan parametrar som kön och ras. Från de krav, som finns i Nigeria och andra afrikanska länder, på att håret på flickor och kvinnor måste flätas för att tuktas, till normen i USA som säger att håret behöver slätas ut med kemikalier, för att dess ägare ska kunna gå på en anställningsintervju. Ifemelu sällar sig till rörelsen för naturligt hår. Afrohår är inte vilt, fult eller omöjligt att hantera. Det handlar om att känna sitt eget hår och för människor att sluta fästa värderingar vid svarta kvinnors hår. Se gärna det här klippet med Chimamanda Ngozi Adichie från nigeriansk tv.

Americanah är en roman om kön, ras och klass. Jag har haft svårt att skriva om den, trots att jag tyckte mycket om den. Det är inte min sak som vit kvinna i Sverige att på något vis värdera de erfarenheter som romanen gestaltar, även om de är av stort intresse för mig. Det ska bli spännande att se hur svenska recensenter tar emot romanen. Det går säkert att läsa den på många sätt och jag är nyfiken på om någon på allvar kommer att lyfta Americanahs diskussion om ras, eller om man håller sig till att diskutera formen eller andra aspekter av romanens handling.

Den som väntar på att Americanah ska komma ut på svenska, rekommenderar jag under tiden att läsa bloggarna http://falskheten.blogspot.se/, http://pkmaffia.wordpress.com/ och http://blackgirldangerous.org/.